Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den instängda lågan
förstår jag, det vet jag–––––-Hon hade
försökt allt — försökt allt,–––-— för att
befria sig ur sitt olyckliga tillstånd; hennes
plågare släppte henne ej. Hon var bragt
till det yttersta, till förtviflan . . . kort
sagdt, jag förstår hennes gerning. Men efter
den, men sedan . . . !» Och något senare:
»Det är underligt, men sen en tid tycker
jag att tanken på en blodig gerning, ett
mord till ex. har något förfriskande! . . .
Det måtte föregå en stor förändring i dens
själ, som gjort något förfärligt . . . något
som ej mer tillåter återgång, ej ovisshet, ej
fruktan, ej hopp.
* *
*
Den flämtande lågan och den flammande
vådelden är bildkomplex, som man kan
följa genom Fredrika Bremers produktion
under nära tre årtionden, alltid i scener av
affektbetonad personlig uppgörelse. Är
författarinnan klart medveten om hur hon
gång på gång griper efter samma symbol
och gång på gång låter den gestalta samma
motiv: en kvinnas kamp mot andlig
kväv-ningsdöd, och revolt mot en förtryckande
och likväl älskad fadersgestalt? Åtskilligt
talar för att processen delvis varit
omedveten, att det varit minnen och önskningar
djupt under medvetandets yta, som i den
hektiska eldsymbolens gestalt brutit alla
hämmande murar. I varje fall vittnar
symbolen om dolda skikt i författarinnans
vilje-och känsloliv, om ett temperament ganska
väsensskilt från den vänliga lilla mamsell,
som för många inkarnerar begreppet
Fredrika Bremer. Hertha lyfter sin hand över
fadershemmet, och handen är plötsligt
förvandlad till en förödande eldbrand, som
lägger ett samhälle i aska, Med sin
säregna elddröm i minne förbereder Sara sin
revolt mot hela den — för Fredrika Bremer
så karakteristiska! — välombonade
hemidyll, som romanen i övrigt gestaltar och
lovprisar. Edla ropar ut sitt hat mot
faders
hemmets korrektionshus, medan
brandskenet från småsystrarnas
pyromanexperi-ment beledsagar hennes ord. »Elden har
tagit överhand — templet brinner, brinner,
brinner . . .», med dessa ord sammanfattar
Elisabeth sitt livs stora konflikt,
kulminerande i mordförsöket på förmyndaren.
Eldflammorna företräder revolten — och
kärleken! Hatexplosionerna mot
fadersgestalten balanseras genomgående av
öm-hetsutbrotten. Edla räddar fadern ur
lågorna och ger senare utlopp åt sin
faderskärlek i en innerlig försoningsscen. Ömt
som man bär ett barn, bär Hertha fadern
ur lågorna; vid ett senare tillfälle antyder
även hon, hur mycken förfrusen kärlek
som döljer sig bakom hennes hat. I fråga
om Elisabeth och Sara går författarinnan
längre; här representeras ju också
fadersgestalten av en förmyndare respektive
fosterfader. I bägge fallen symboliserar
eldflammorna på en gång revolten och den
erotiska lidelsen. Och i bägge fallen står
fadersgestalten hindrande emellan en ung
kvinna och en jämnårig man. Man erinrar
sig här också de unga och vackra flickorna
Julie i Familjen H. och Eva i Hemmet, som
båda gifter sig med åldringar, sedan de
avvisat unga män. När Malla Silfverstolpe
i ett brev beklagar Evas öde, anser sig
Fredrika »nödsakad att bekänna», att hon
alltsedan barndomen »haft ett gifvet tycke
för Gubbar, ja, en svaghet för dem, och att
egentligen Gubbar, eller åtminståne äldre
män, äro de personer af det ’motsatta’
könet, som varit farligast för mitt hjerta».
Starkast och innerligast framträder dock
Fredrika Bremers faderssvärmeri i romanen
Fader och dotter (1858), som hon säger sig ha
skrivit »i ett andetag» under några lyckliga
vårveckor i Italien. »Jag behöfde det efter
Hertha», yttrar hon till Böklin. »Båda höra
ihop men som dag- och nattsida af ett
dygn». I romanen Hertha hade Fredrika
Bremer avreagerat sitt hat. Här skildrar
hon en ung flickas glödande kärlek till sin
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0107.html
