Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Bellmans dikter till enskilda. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
som endast räkna med Epistlarna och
sångerna, tillsammans 147 dikter, och delar av
dramatiken och ordenskapitlen till ungefär
samma antal, men där finns också
beaktans-värda saker bland tillfällighetsdiktningen,
som man ännu får söka i mängden av
bevarade visböcker, i den samtida pressen och
som present- eller skillingtryck, tillsammans
säkerligen uppgående till bortåt ett och ett
halvt tusental dikter. Vid en granskning av
det stora materialet blir man onekligen
imponerad av den slarvige bohemskaldens flit
och flödande ådra. Han tycks långa tider
ha skrivit minst en å två dikter om dagen,
det framgår otvetydigt av de daterade. Att
fullständigt publicera flertalet av dessa
efemära alster vore ju att göra skalden en
otjänst, man får inskränka sig till en tämligen
rik och representativ provkarta på de bästa,
valda med hänsyn till fulländning, föremål,
kulturhistoriskt värde etc. Av Bellmans
personverser har hittills ett 80-tal dikter till
Gustaf III och konungahuset utgivits,
liksom ■—■ i föregående volym — närmare
hundratalet till enskilda, börjande med
Bellmans älsta kända originaldikt skriven vid
17 års ålder och dedicerad till modern, samt
gående fram till 1774, då han med den i
huvudsak avslutade Fredmansdiktningen nått
höjdpunkten av sin skaldebana.
De in dikterna i nionde bandet av
Standardupplagan spegla ett viktigt och
händelserikt decennium av Bellmans liv. Det är nu han
röner upprepade bevis på Gustaf III:s
uppskattande välvilja. Han får tillträde till
konungens s. k. lilla akademi, de berömda
»onsdagsaftnarna» samtidigt som hans
kunglige gynnare söker animera honom att sluta
sig till raden av de författare, vilka redan
lockats att skriva för den nyupprättade
nationalscenen. Efter enstaka penningegåvor
doteras skalden med en årlig pension ur
konungens handkassa och då han efter
Generaltulldirektionens upphörande står utan
anställning, lägger sig konungen personligen ut
för honom — listigt nog kjortelvägen — och
sångfågeln får åter en pinne att sitta på:
sekreterareplatsen vid Kungl.
Nummerlotteriet. Samma år följer hovsekreteraretiteln.
Bellman finner nu sin ställning så socialt
konsoliderad att han kan tänka på giftermål,
och redan året därpå, 1777 i december, för
han hem den 20-åriga Louise Grönlund som
sin brud, dotter till en välsituerad Stockholm
s-borgare. Han får löneförhöjning och kallas
till bondeståndets notarie vid riksdagen 1778
—79, vid vars slut konungen ger Pehr Krafft
d. ä. i uppdrag att måla skaldens porträtt för
det galleri av förtjänta svenska män, som han
avsåg att upprätta och som vid hans död
kom till Gripsholm. Ramen till det välkända
porträttet ritades av hovintendenten Jean
Eric Rehn. Till skaldens vid denna tid
alltmera markerade förankring i
ämbetsmannavärlden och det borgerliga samhället kan
också räknas, att han nu valdes in i några av
våra förnämsta ordenssamfund,
Frimurareorden, Timmermansorden och Arla Coldinu, av
Pro Patria var han förut medlem.
Vid en undersökning av skaldens diktning
under dessa tio lyckliga år skall man finna
att den, frånsett mängden tillfällighetsvers,
utmärks av en påtaglig kvantitativ nedgång,
helt naturlig kanske efter epistelårens
slösande prestationer. En annan anledning var
utan tvivel Kellgrens infama och orättvisa
angrepp i första versionen av »Mina löjen»
(1778), som en tid bragte den känslige skalden
till offentlig tystnad: »Att mina strängar
spänna / Och mer på lutan slå / Det vågar jag
ej på:» etc. Men familjebildningen och den nu
säkrade framtidsplatsen torde också ha
bidragit. Skaldens tystnad utåt dessa år var så
påtaglig, att man t. o. m. i pressen började
efterlysa nya alster av hans lyra och lät
påskina, att hemvärmen icke varit fördelaktig
för densamma. Några äldre, religiösa texter i
omtryck, den kortlivade skämttidningen Hwad
Behagas? och slutligen utgivandet av Bacchi
Tempel (1783) var allt varmed Bellman under
denna period framträtt offentligt. I hemmets
lugna vrå utför han emellertid en verklig
kraftprestation, då han nyåret 1780 under
två månader med sin vackra handstil fyller en
manuskriptrulle av hopklistrat regalpapper
(39 meter lång och 1,5 decimeter bred) med
hela Bacchi Tempel i 1779 års version och ett
50-tal tillfällighetsdikter från senare hälften
av 1770-talet, en skrivbragd som han avslutar
»Den i april 1780 klockan 10» och tillägnar sin
kanske bästa vän, Elis Schröderheim. Detta
originella manuskript, som han själv kallat
»En stuf Rim» finns, med uteslutning av
Bacchi Tempel och ett ordenskapitel, helt
avtryckt i band III av Standardupplagan.
Det utvidgade och omskrivna Bacchi Tempel
från 1783 utgavs senare som band V. Av de i
vävrimmens tillfällighetsdiktning ingående
dikterna »till enskilda», vilka tillhöra nionde
bandets tioårsperiod, omtryckas nu endast
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
