Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - P. Mustapää — ett lyrikerporträtt. Av Holger Lybäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger L y b ä c k
Men på en avgörande punkt var
signaturen P. Mustapää väsentligt olik sina
medbroder. Den poetiskt lyhörde kunde i
hans dikt avlyssna en livsinställning, som
närmast kunde karakteriseras som
romantisk ironi. Även om han i mycket påminde
om Katri Vala och tycktes offra åt samma
fj ärrlängtan och exotism, var hans attityd
aldrig lika entydigt klar och okomplicerad.
Han föreföll att leka kurragömma såväl
med läsaren som sig själv. I hans ömma
känsla fanns alltid ett stänk av raljeri, i
hans stämningsmåleri alltid en smula
överdrift, just tillräckligt för att göra läsaren
konfunderad. Den totala hängivelse och
det allvar, som plägar känneteckna de
flesta unga skalder, var honom främmande,
patos, sentimentalitet och högtidlighet
likaså. Detta gav honom från första början
en klart avgränsad profil i
Tulenkantajat-generationens litterära garde.
Vem var då denne Mustapää?
Avslöjandet innebar närmast en sensation. Han
var själva redaktören för antologin,
förlags tjänstemannen, fil. mag. Martti Haavio.
»Något innan tryckningen av verket
placerade jag in några dikter ur min tidigare
produktion», berättar författaren i en
kortfattad självbiografi. Och
publicéringsför-söket var i själva verket inte Haavios
första. Tvenne gånger tidigare hade han
sökt kontakt med förläggare men fått
manuskripten i retur. Sin litterära
utbildning hade han påbörjat redan under
skolåldern med att bl. a. försöka översätta
Ovi-dius till finska och Kalevala till latin. Också
i Nuoren voiman liitto (Förbundet för ung
kraft) — en rörelse, som skolat flertalet av
Finlands finskspråkiga författare — hade
han medverkat. På den tiden var Heine
hans stora idol. Och just av denne diktare
hade han tagit den romantiska ironi i arv,
vilken på ett bestående sätt kom att prägla
hans eget författarskap.
Men om vi önskar skissera upp
förutsättningarna för Martti Haavios lyriska
livs
verk räcker det inte med att hänvisa till
Heines inflytande. Upplevelser av mera
primär natur än denna litterära träder
ofelbart i förgrunden. Uppvuxen i en
präst-gårdsmiljö blev Haavio tidigt förtrogen med
allmogens och lantlivets förhållanden, och
då vetenskapsmannen inom honom
vaknade, tog han hembygden till studieobjekt.
Redan under skoltiden gjorde han resor för
insamlande av folkdikter och disputerade
sedermera till doktor i folklore, i vilket
ämne han nu innehar professuren vid
Helsingfors’ universitet. Denna
folkdiktsforsk-ning kom i många avseenden att bliva
avgörande för hans egen lyriska stil. I alla
de diktsamlingar han publicerat, börjande
från den första »Laulu ihanista silmistä»
(Sången om de underbara ögonen), som
följde ett år efter antologidebuten, till
»Laulu vaakalinnusta» (Sången om gripen),
vilken utkom år 1927, »Jäähyväiset
Ar-kaadialle» (Farväl till Arkadien) 1945,
»Koiruoho, ruusunkukka» (Malört och
rosenblomma) 1947 och »Ei rantaa ole, oi
Thetis» (Ej finns en strand, o Thetis), som
enbart ingick i Samlade dikter år 1948,
utgör folkvisetonen ett markant inslag.
Särskilt omkvädet — detta för folkvisan så
typiska stildrag — har Haavio utnyttjat
med stor fermitet. Också i känslo- och
stäm-ningshänseende är diktarens värld
besläktad med folkvisans. Han är ingen de stora
passionernas eller de komplicerade
intellektuella problemens skald. Han söker sig
gärna till det naiva och enkla, till
ursprungliga, omedelbara människor och en miljö,
som är orörd av modern stadskultur och
mekanisering. Diktandet förefaller att vara
hans reträttväg till den sunda, naturliga
och självfallet lyckliga tillvaro, som leves
nära jorden, i intim relation till årstidernas
växlingar och vars tvenne stora poler är
sommar och vinter, liv och död.
Är då en mentalitet som denna inte hart
när oförenlig med den romantiska ironi,
vilken vi ovan betraktade som ett av Musta-
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
