Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Rosen från Cernobbio. Av Eduardo Mallea. Övers. av Carl C:son Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eduardo Mallea
satte den utslitna nålen mot den svartbruna
ytan och dränkte hänsynslöst huset i
skandalöst oväsen. Berta grät. I sin stora
förtvivlan stack hon huvudet under kudden
och inbillade sig att hon kände värmen och
beskyddet från sin mor — den mor hon
aldrig ägt. Lägenheten vibrerade av
musiken och fadern kastade sig svärjande på
sängen, högt förbannande sitt vidriga öde
och förkunnande att han en vacker dag
skulle sätta eld på den improduktiva
affären.
Blomsterhandeln låg på hundra stegs
avstånd från järnvägsbron, som spände sin
väldiga båge mellan två gatumynningar i
denna metropolens dystraste och mest
avlägsna förstad. Vid foten av den stora bron
låg ett kafé och ett konditori; på grund av
ägarnas sparsamhet var de i mörkningen
svagt upplysta endast av det gula skenet
från en halvmånformig lampa, och skumma
var de även på dagen beroende på
skyltfönstrens ringa dimensioner. Förutom på
stationsinspektorens kontor var det här
som kvarterets folk utövade sitt trista
sällskapsliv.
Vid åtta års ålder togs Berta ur skolan,
där hon med vissa svårigheter lärt sig läsa
Genoveva av Brabant, och sattes definitivt
att utöva en nyttigare sysselsättning än på
skolbänken, nämligen bakom butiksdisken;
allehanda figurer och bokstäver hade
nyckfullt karvats i den, de var nu fyllda med
någon obestämbar materia och flöt
samman med träet. Djupt inbunden och fallen
för monologer, utlöste flickan sitt behov
att anförtro sig åt blommorna i butiken.
Umgänget med de mänskliga orden hade
plötsligt avbrutits, med undantag för de
lösryckta och avlägsna talesätt som hörde
till de vuxnas dimmiga värld; och därför
inledde hon sina säregna förbindelser med
begonioma, lövkojorna och tulpanerna, som
stod där färdiga att skäras och säljas.
Det var värt att se, hur den späda Berta
använde ett språk som endast hon
behärs
kade, för att meddela sig med dessa kamra
ter! Fadern blinkade åt vännerna; i stället
för kunder kom de dag efter dag och hängde
vid butiksdisken och kommenterade bittert
något dumt politiskt missgrepp eller
upptakten till en internationell konflikt; och
dessa vänner, krassa, cyniska och
svärjande dagsverkare, följde blinkningen och
såg flickan stå längst bort i drivhuset och
tala med skygga gester framför de stolta
canas de dmbar på sina stela stänglar.
Faderns intime vän var en italiensk präst
som lagt av prästrocken, en hårdnackad
fritänkare och inbiten läsare av Bruno, i
vars bröst brann en vild låga av lyrism,
närd av en lika omåttlig blandning av rom
och holländsk genever. Denne renegat kom
och hämtade Cusa och de två förflyttade
sin vältalighet in partibus infidelium till
kaféet vid foten av den stora bron. Berta
skötte om blomsteraffären, hon var
förtvivlat rädd för att räkna fel eller inte ge
rätt tillbaka på pengarna; småningom
återvände själsfriden när fram mot mörkningen
ingenting annat hänt än att någon köpare av
billiga prästkragar eller vanliga och
ned-prutade rosor kommit in i butiken.
Där-inifrån trängde den intensiva doften av
fresia ut på gatan. Berta var bekymrad
för att pernetiana-rosorna inte gick bra,
och hon gjorde vidlyftiga, mystiska
experiment för att hindra dem att sloka; å andra
sidan var hon säker på, att ett aldrig så
ogynnsamt väder inte skulle förmå kuva
den lugna, stolta tillförsikten hos de stora,
fuktiga hortensiorna.
När fadern tilltalade dottern var det
endast för att överhopa henne med stränga
förmaningar. Han gjorde det i ordalag som
inspirerades både av harmsen cynism och
av obestämd fruktan för den sjukdom som
nattetid förorsakade honom envisa
kväv-ningsanfall. I den stilen gick han på under
måltiderna. Han protesterade mot ödet,
som fått honom att vid tjugo års ålder
gifta sig med en sjuklig kvinna; om detta
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
