Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Rosen från Cernobbio. Av Eduardo Mallea. Övers. av Carl C:son Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosen från C e r n ob b i o
hon persiennerna, tog emot
trädgårdsmästaren och började ordna blommorna. Denna
gång var Berta ända till kvällen ett rov
för den sällsamma, obetvingliga oron. Icke
ett ord kom över hennes läppar. »Gode
Gud», tänkte hon. Oron ville inte släppa.
Medan hon betraktade de fuktiga
narcisserna frågade hon sig i sin ensamhet vad
som skulle ske. Aldrig hade hon haft en
liknande förnimmelse av oförklarlig
nedslagenhet.
Hennes ansikte var vitt som en av de
stora vita blommorna. Hon såg sig i den
stora, guldkantade spegeln och tyckte att
hon på ett bedrövligt sätt liknade
blommorna. Under dagen behövde hon inte
förställa sig, utom vid lunchen; men på
kvällen, när han föreslog henne att spela
domino, kände Berta sig modfälld och ängslig,
oförmögen att hålla uppmärksamheten på
brickorna; plågad, sorgsen, olustig.
När Ismael gick till arbetet och Berta
blev ensam tog oroskänslan henne helt i
besittning; det var en märkvärdig
förnimmelse av ångest, ett pockande tvång utan
förklaring eller orsak och som ej heller hade
något syfte.
Lugnet hade övergivit hennes sinne, hon
måste ständigt vara sysselsatt, och
ideligen lämnade hon ett göromål och tog sin
tillflykt i ett annat utan att egentligen
finna ro någonstans. Hon började lämna
dörren till butiken på glänt med uppdrag åt
gascognaren att hålla ett öga på den,
och att gå hem till tvillingarna; hon
lyssnade till dem utan att höra på, och höll
med om vad de pratade om kläder, men med
hörseln förnam hon någonting annat; och
vad detta andra betydde förstod hon inte,
hon visste bara att det föreföll som ett
dystert, mörkt budskap, vars verkliga innebörd
hon inte skulle kunnat fatta.
När Ismael Gamarrera kom hem till
lunchen en förmiddag hörde han bestört
hur hon bönföll: »Vi måste fara bort,
Ismael, någonstans. Fort. Vi måste fara
bort, vi måste fara bort ...» Berta
upprepade samma sak två eller tre gånger, hon
såg blek och förstörd ut. »Vad menar du?»
frågade han utan att riktigt fatta vad
hennes begäran gällde. Sedan blev han
fundersam och började kalkylera och undra
om cheferna skulle ge honom ledigt, de där
fähundarna i konsignationsfirman. Men så
blev han övertygad om att de måste fara
bort, om också bara på några dagar, för
att hon skulle bli återställd och fri från sin
besynnerliga opasslighet. Ismael muttrade
ytterligare tre eller fyra protester mot sin
chef, kamrern, det var han som satte sig
emot allting, och mot vicedirektøren, som
hade magsår och var den verkliga,
förbannade slavdrivaren. Men han lugnade henne
och försäkrade att de skulle resa bort —
vart?; det skulle de tänka på — och Berta
tröstade sig, fastän hon fortfarande var
plågad i djupet av sitt inre.
Med sin lågmälda röst underrättade hon
genast tvillingarna, hela världen, om att de
skulle resa bort; vart visste de icke än, men
de skulle resa bort. Kanske till en plats som
hette Monte Solo, hade Ismael sagt, eller
kanske vid närmare eftertanke till Colonia.
Eller någon annanstans; men nu, i dagarna.
På kvällen kom han hem med några
tidningsurklipp med annonser om specialpriser
för anspråkslösa turister. Vicedirektören
hade ännu inte givit något löfte, men det
skulle säkert inte dröja länge; fick bara
magsåret en natts sömn vaknade han nog
medgørlig. Men somliga får förstås sinnet
förbittrat av magsåret och då går det inte att
sova bort det; då blir fallet hopplöst.
I tanke att hennes företagsamhet skulle
påskynda resan började Berta morgonen
därpå att med iver och omsorg ordna sina
saker; hon packade dem i den stora
unikaväskan som Nicolas Cusa köpt i sin
ungdom, den luktade mögel och var full av
små vita fläckar som såg ut som
fastklist-rade bomullstussar. I största brådska lade
hon ned sina klänningar, sina skor, sin
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
