Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Rosen från Cernobbio. Av Eduardo Mallea. Övers. av Carl C:son Lindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eduardo Mallea
kam, sin morgonrock, sin spegel och boken
med några pressade orangeblommor mellan
de olästa bladen. Men när Ismael kom hem
visste han fortfarande ingenting om sin
ledighet och satte sig att läsa en tidning
med stor uppmärksamhet. Den kvällen såg
hon ännu mer förstörd ut. Hon väntade
honom med gränslös otålighet. Och när
han kom hem rusade hon emot honom
och frågade om allt var klart. Och han
svarade att det var det inte; kanhända nästa
dag.
Då snyftade hon och sade att de måste
fara bort och att hon förstod nog att det
kanske aldrig skulle bli någonting av med
resan och att det vore förfärligt. Ismael
lugnade henne ömt och fastän hon nästan
kvävdes av snyftningar återvände hoppet
inom henne.
Hon fylldes på nytt av den
smärtsammaste känsla i världen, av en underlig och
oövervinnlig ängslan.
Hon kände sig fortfarande beklämd.
Orden plågade henne, solen plågade henne,
ångesten i sig själv smärtade henne. I
skymningen gick hon ut i porten. Gatan
låg där avsides och tyst, svävande i en
slags grå rymd- och tidlöshet, och hon
stod där viljelös och såg dagen fly med de få
människorna som dök upp och försvann.
Grannarna på konditoriet betydde
ingenting för henne. Kvarteret betydde ingenting
för henne. Livet bortom gatan betydde
ingenting för henne. Det var uppenbart att
hon inte var till för annat än för sin
hemlighetsfulla väntan.
Suckande gick hon ibland och ordnade
blommorna i en vas bredvid
bambugardinen. Blommorna utsände sin svaga
vattendoft, vasen sin täta doft av lera. Av rädsla
att Ismael när han kom hem inte skulle
medföra den avgörande underrättelsen,
budskapet om resan, undvek hon nu att gå ut
och möta honom. Hon väntade därinne,
hon vände ryggen till och ägnade sig åt
någon rutinsyssla, vad som helst; hon var
rädd till och med att se sig om och möta
ett par läppar utan nyheter.
En gång efter middagen satt de där
stumma, han läste, hon hade ingenting
annat att göra än att tänka.
— Jag skulle vilja fara någonstans där
det finns himmel, fält, djur, väderkvarnar,
suckade Berta. När får vi nånsin fara?
Herre Gud! Skall det vara så svårt att
komma i väg?
— Litet tålamod, sade han i lätt,
manligt otålig ton.
Berta tog ett par sidor ur tidningen,
tittade förstrött på bilderna. Hon lyfte
blicken.
— Sedan tar vi med oss allt vi ser.
Fälten, med djur och väderkvarnar; klöver och
prästkragar; fåglar. Vad Concepciön tyckte
bäst om på landet var casuarinaträden.
Jag har aldrig sett några. Har du?
Han svarade utan att upphöra att läsa:
— Nej.
— Det är stora träd med blad som ser ut
som fjädrar. Och vinden i grenarna låter
som musik.
Berta såg och lyssnade. Den lantliga
världens gröna skepnader rörde vid hennes
hjärta mjukt som vågen mot stranden.
Vad tiden var orörlig!
Han märkte att hon en hel natt låg med
ögonen vidöppna, hon låg på rygg i sängen,
orörlig som en död eller som själva tiden.
— Vad kan det vara? frågade den unge
maken sig. Vad kan det vara? Han led av att
inte kunna fatta det. Han hade glömt.
Ända från gryningen hade Berta gått
fram och tillbaka i huset utan att säga
något.
— Vi måste bort, förstår du; vi måste
bort, förstår du. Hon talade långsamt och
bönfallande. Hon våndades. Hon flämtade.
Hon var förstörd, på nytt avtärd, som om
slutet kunde komma när som helst. Den
natten greps han av oro och vågade
knappast sova för att inte lämna henne ensam;
och dagen därpå steg han upp tidigare
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
