Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Teater för framtiden. Av Bertil Bodén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil B o d én
Art. Samtidigt började Littlewood göra
framträdanden i den brittiska radion, där hon
bl. a. med sina sociala reportage i en ny,
slående stil snart erövrade en rangplats.
Senare praktiserade hon teater, bl. a. under
Ernst Toller, från vilken tid förmodligen
arvet från tysk-rysk expressionism härrör sig.
Joan Littlewood är också en briljant
skådespelerska med starkt uttrycksfull röst,
Den kanske ännu mera mångsidige Ewan
MacColl, gruppens »playwrighter», har såsom
skotte folkvisan och poesin i blodet. Han
anses som en av de bästa kännarna av
den särpräglade keltiska folkvisan. Hans
dramer har, liksom tidigare hos Shakespeare
och som hos Lorca, den litterära personlighet
MacColl kanske är starkast påverkad av,
vuxit fram i en växelverkan mellan
författaren—-ingeniet och hans teatergrupp—mediet,
där just den ständiga samverkan kommer att
samtidigt representera befruktande inspiration
och formande målsättning.
MacColl skriver för, men också om folket.
Det är alltid mot bakgrunden av kollektivet
han analyserar sina scengestalter. MacColl
är lika mycket poet som
dramatiker—-skådespelare och hans dramer är (som hos Lorca)
späckade av visor och sånger till vilka
författaren själv komponerar musiken.
Jämsides med James Bridie räknas MacColl till
Skottlands största nutida dramatiker. Han
har lärt av den engelska litterära traditionen
från Shakespeare till Eliot-Auden, och gör
heller ingen hemlighet av det, men även den
Strindberg som skrivit Drömspelet och
Lagerkvist med dennes sceniska expressionism
räknar MacColl som väsentliga impulsgivare.
MacColl poängterar att han tror på det
poetiska dramat som en framtidens konstart,
»men inte en världsfrämmande metafysisk
poesi, utan en poesi som sysslar med fakta».
Detta duger som introduktion till MacColls
egen produktion; som dramatiker är han inte
böjd för någon slags eskapism.
Ewan MacColl är ytterst produktiv. Sedan
1942 har han trots sitt skådespelande hunnit
med att skriva inte mindre än sju dramer,
plus ett par bearbetningar för TW av
utländska pjäser. Hans starkaste verk är kanske
»Uranium 235», en modern moralitet om
atombomben.
Genom programbladen och genom ett otal
sedvanligt romantiserande tidningsintervjuer
och -artiklar under Sverigeturnén, fick
allmän
heten höra talas om alla dessa antända
idealister som enligt gammaltestamentligt
föredöme bokstavligen övergav sina
borgerliga yrken och trygga hem för att trots hårda
och osäkra livsvillkor sluta sig till TW:s
entusiasmerande rörelse. Kanske orsakas denna
korstågsanda som är en faktisk företeelse hos
TW, av gruppens sociala patos, som i styrka
knappast understiger den optimistiska
20-talsteaterns. Trots den knappast särskilt
bördiga jordmånen i det teaterkonservativa
Storbritannien har inte TW kompromissat i sina
konstnärliga målsättningar.
Svenska kritiker har invänt att TW:s
scenkonst visserligen är suggererande men exklusiv,
och därför ingenting för det breda folket (en
av de gamla vanföreställningarna att dessa
begrepp partout måste upphäva varandra).
Praktiken bevisar motsatsen. TW har i stor
utsträckning spelat för vad MacColl inte utan
skäl kallar »en publik vars reaktioner inte
förstörts av den konventionella teatern»:
fiskare och gruvarbetare på engelska
västkusten, fabriksarbetare och vävare i
industricentra, barn i puberteten (vid några tillfällen
också barn från tyska koncentrationsläger);
just bland dessa har man haft några av sina
största framgångar. Inför en publik alltså som
reagerat inte bara intellektuellt utan också
emotionellt, med spontan styrka och med
spontan entusiasm, och som därmed indirekt
legitimerat målet för TW:s scenproduktion:
att ge folket teater som både är bröd och konst,
både skådespel och drama, både väcker och
skapar samhörighet, både roar och engagerar.
För att till sist ännu en gång återvända till
Ebbe Neergaards kritiska revidering av den
moderna teatern som ovan citerats, säger han
där vidare: »Om det i nutidens kultur finns
en antydan till motsättning mellan två
kulturformer: den litterära och den
visuellt-audi-tiva, hör skådespelaren klart hemma på den
andra sidan gärdet, icke i litteraturen.» (Min
kurs.) Detta är ett direkt understrykande av
den väg TW i motsats till andra samtida
teatergrupper valt, den väg som leder framåt,
den fria, skapande teaterns.
Theatre Workshop uttrycker, trots eller tack
vare sin avhängighet av förgången
teatertradition, tidens problematik i en form som
kanske ännu är morgondagens. Det är min
personliga förvissning att Theatre Workshop
representerar framtidens teater.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
