Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uno Henning, Ingvar Kjellson, Irma Christenson i »Den farliga vänskapen».
Dr amaten, Lilla scenen.
Från Stockholms teatrar
Av HolgerAhlenius
. TT »väga flugägg i spindelvävstråd»
var vad Voltaire beskyllde Marivaux för,
och det är onekligen en futil och subtil
sysselsättning, för vilken nordiska artister och
nordisk publik inte alltid har haft det rätta
sinnet. Den franska rococons sceniske mästare
lär aldrig tidigare ha spelats i vårt land när
Dramatens lilla scen inledde höstsäsongen med
att framföra Den farliga vänskapen — La
seconde surprise de 1’amour. Redan
översättningen — skickligt verkställd av C. G.
Bjur-ström och Maj Ödman — bjuder på
oöverkomliga svårigheter. Marivaux hade ju sitt
alldeles egenartade språk som fått namn efter
honom, en prosa, skapad av »otroligt fina
och flyktiga nyanser — — behagsjuk och
rococo, snirklad och sminkad och dock av en
oändlig gratie», för att tala med Levertin. En
del av detta skimrande fjärilsvingestoft hade
väl gått förlorad vid överflyttningen, och
texten föreföll märkbart sammandragen,
berövad flera av sina mångfaldiga
snäckvind-lingar, men det hade nog inte stått att
undvika. Förklädnad och förväxling, social eller
emotionell eller bådadera, var Marivaux’
stående specialitet; här rör det sig om sistnämnda
variant, om tvenne hjärtans halvt medvetna,
halvt omedvetna kurragömmalek med
varandra innan de känner sig säkra på
motpartens känslor, och koketteri, svartsjuka, sårad
fåfänga, intriglystnad blandar sig i leken i
skydd av de tidstypiska, mer eller mindre
anlagda allurerna av dygdesvärmeri och
ömma begär.
Rune Carlsten, som svarade för den
överlägset kunniga regien, hade tillsatt badinaget,
marivaudaget med en stil- och teaterhistorisk
ironi, som skapade en viss distans till vår
egen tid. En liten låtsramp av trä och en
himmelsblå innerridå, framför vilken ett par
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
