Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
av upptågen utspelades och genom vars
titthål aktörerna stack ut huvudet och
föreställdes nicka till bekanta i salongen, förmedlade
intrycket av föreställning i föreställningen;
mindre förtjust var jag i den stråkorkester av
pappfigurer som åkte upp och ner i anslutning
till den musik som exekverades. Carlsten hade
nämligen låtit entréer, sortier och viktigare
handlingsmoment ackompanjeras av spröda
menuettmelodier, och han hade lagt ner
synbar möda på att få fram det sirligt trippande
och piruetterande i gång och rörelser, som
hörde epoken till och betingades både av
klädedräkt och allmän tidsstil; det stod inte
still på scenen ett ögonblick — det är annars
den fara som här ligger på lur. Georg
Magnusson hade åstadkommit en läcker
rococopavil-jong med utsikt mot trädgårdens ljusa grönska
och med fåtöljer som sattes fram till
konversation, och Gunnar Gelborts utsökt vackra
dräkter markerade i sina skiftande
färgsammansättningar stämningslägets gradvisa
förskjutning: från den diskreta sorgens raffinerat
dämpade anslag utefter skalan violett,
pärl-grått, blekrött, vitt och svart till den varma
livskänslans triumferande fanfar med
saffrans-gult som dominant, kontrasterat mot
respektive körsbärsrött och buteljgrönt. Ja, det var
en elegant uppvisning i graciös och behagfull
rococo, men naturligtvis hade man också
kunnat tänka sig antingen en mer konsekvent
stilisering, ett i varje detalj genomfört
ryt-miskt-melodiskt rörelseschema, där allt hade
fått karaktären av strängt reglerade turer
och kontraturer i en balett, eller ett
dubbelbottnat spel över dolda känslodjup och
återhållen sinneshetta — stycket är dock tillkommet
så tidigt som 1727, alltså innan den erotiska
cynismen blivit ett uppifrån dikterat mode!
Framförandet betecknade en medelväg mellan
dessa båda ytterligheter.
Om detta i allt väsentligt blev en framgång,
så berodde det inte minst på att de två
huvudrollerna råkade vara önskeroller för Irma
Christenson och Uno Henning. Den charmanta
aktrisen, en av våra få verkliga comédienner,
var nykomling på Dramaten och gjorde som
Markisinnan all heder åt det smäktande
änkeståndet, som inte alltför länge förmår
undertrycka intresset för den egna fagra personen;
det naturliga koketteriet och den sensuella
nyfikenheten fick oemotståndligt bryta
igenom den eljest så klädsamma melankolien.
Det var en rollskapelse av glittrande
skälm-aktighet och muntert bländverk, urkvinnligt
full i sjutton och konsekvent uppbyggd över
den leende inkongruensen mellan läpparnas
harmsna avslag och blickarnas och
åtbörds-spelets förtjusta samtycke. Framställningen
gick alltså inte på djupet, men den nådde
höjdpunkter i läsningen av brevet och i
vredesutbrottets härliga utspel, då den sköna
tror sig vara försmådd och i ilskan kastar
böcker på de kringstående; dessa tar lyra,
och vreden får sin parodiska upplösning i
något som liknar ett bollspel — ett lustigt
regitrick, som tycktes fånga rococons anda i
ett nötskal. Som Baronen hade även Uno
Henning fått en roll som passade honom
förträffligt; han fick tillfälle att spela ut hela sin
virila tjuskraft, att excellera i självintagenhet
och smilande koketteri mitt i den föregivna
kärlekssorgen, att förkroppsliga en av de
naturer, till vilkas egenkärlek och fåfänga
man aldrig vädjar förgäves. Som en korkad
struttgreve i babyskärt var Einar Axelsson
mycket nöjsam, och Erik Strandmark, ny
vid teatern även han, utvecklade som Lubin
mycken påhittig och upptågsglad
betjäntkomik, en dummerjöns och lustigkurre i
klassisk blandning. Däremot var Birgitta Valberg
felplacerad som kammarsnärtan Lisette; hon
stretade glatt med rollen men saknade den
lätta snabbhet i fot och tunga som
subrett-partierna oundgängligen kräver. Samspelet
mellan domestikparet, som ska ge en komisk
och parodisk dubblering av herrskapets, blev
på så vis mer valpaktigt fumligt än
kattungs-mjukt smidigt. En personlig accent sattes in
av Ingvar Kjellson som lärdomspedanten
Hortensius, stående driftkucku för
1700-talets salongsmänniskor; det vart en figur av
träffsäker och obetalbar komik, en rödnäst
snuskpelle med tovigt hår och svarta tänder,
en förkommen, lätt försupen parasittyp, som
kompenserade sig med pösande andlig
högfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
