Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Elsa C arlsson, Tollie Zellman, Renée Björling, Inga Tidblad, Ellika Mann
och Åke Claesson i »Chéri».
Dramaten, Stora scenen.
lysande impressionistiska stilkonst inte går
att överflytta till scenen. Historien om en
medelålders kokotts sista, förhärjande passion
för en tjugofemårig man, son till en av hennes
yrkessystrar, rymmer dock en portion
allmängiltig tragik så till vida som det fysiska
åldrandet till sist släcker varje erotisk lidelse och
därför utgör alla kvinnors bittert
ofrånkomliga öde. Eljest måste det nog sägas, att det
gårdagsmässiga och den lite kvalmiga
boudoir-doften framträder ännu starkare i pjäsen än
i romanen, och att andra akten är mer än
lovligt utdragen och likgiltig. I sin som alltid
stilsäkra inscenering hade Mimi Pollak låtit
Yngve Larson och Gunnar Gelbort framhäva
men på intet sätt överbetona det pittoreskt
tidstrogna i respektive accessoarer och
kostymer. Léa de Lonvals ombonade kärleksrede
kunde dock med fördel ha verkat mera
ner-legat, en nyans mera schaggsoffsvulgärt än
det gjorde, medan andra aktens mellanting
av bordellinteriör och borgerlig skräcksalong
från anno dazumal tillfredsställde alla anspråk
i den vägen. Det kunde ha varit högre fart
på spelet och hårdare grepp i regien. Mig
föreföll det som om stycket både hade
senti-mentaliserats en smula och gjorts lite för
oförargligt humoristiskt. Grundtonen borde
i mitt tycke ha varit fränare och grymmare,
borde mer uttryckligt ha bringats att illustrera
såväl lastens beska eftersmak som framför
allt en passion mot varje förnuft, på trots av
allt vad mänsklig sympati heter.
Det något för ljusa och känslosamma
anslaget i föreställningen hörde samman med
att Carl-Henrik Fant i titelrollen visserligen
visade prov på kattaktig charm och latinsk
sensualitet av förvånande hög värmegrad och
spelade ut med beundransvärd hetta och
abandon men i övrigt snarast var den
bortskämda, irritabla och odrägligt självsvåldiga
barnungen, som ömsom kysser och klöser;
i hans rollframställning saknades emellertid
ett drag av beräknande sadism och kallhamrat
fördärv, som borde ha varit med. Inga
Tidblad saknar varje naturlig förutsättning för
Léas roll. Colettes Léa är en starkvuxen,
blod-full och jordbunden fransyska, på god väg
att bli matrona och med oförminskad aptit
på denna världens goda men med den
begynnande fetman som oblidkelig fiende. När
Dramatens spröda, hypersensibla och
älvo-liknande Léa oroligt klämde på höfternas
imaginära bilringar gjorde det närmast ett
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
