Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
parodiskt intryck. Men Inga Tidblad är som
bekant en stor skådespelerska, en suverän
artist, och trots allt fick hon fram
blandningen av bekymrad moderlighet och hektisk
sensualism i förhållandet till Chéri. Mest
lysande var hon i sin spelade överlägsenhet,
när hon under segervisst oberörda leenden
skulle föreställas dölja den åldrandes ångest
och förtvivlan. Andra aktens entré i bländvitt
från topp till tå gjorde all önskvärd
knalleffekt, och slutscenen lyckades hon göra
gripande genom att på några minuter bli gammal
inför våra blickar. Som Charlotte Peloux,
Chéris i synden hennafärgade mamma, fick
Elsa Carlsson tillfälle att triumfera i
avfyrandet av det slags repliker som utgör
förgiftade pilar, att briljera i falsk hjärtlighet
och hycklat deltagande — sådant gör ingen
henne efter. Maj-Britt Nilsson hade tillåtits
att göra Edmée, Chéris unga hustru, alltför
tilldragande och fullfjädrad; hon måste ju
vara något av ett våp för att mannens längtan
efter Léa ska bli förklarlig. Några
andraplans-roller sköttes utmärkt: Åke Claesson som en
fjantig gammal farsbaron, Henrik Schildt
som stryktäckt boulevardlejon av dråplig
förkrigstyp samt Hans Strååt som en mitt i
kärleksbekymren hurtfrisk boxningslärare i
brunt plommonstop. I rollen som en åldrad
före detta balettdansös hemföll Tollie Zellman
åt patenterade pauseringar i gammal dålig
stil, åt ett publikfrieri av allra enklaste slag.
Det hade varit regiens självfallna plikt att
ingripa mot dylikt ofog.
*
Som eftermiddagsprogram på Dramatens
lilla scen följde därnäst Axel Strindbergs
Kunde hända, som rätt hårdhänt hade skurits
ner från två akter till en. Den lilla pjäsen ger
en ömsint och stämningsmättad variation
över den gideska uppbrottsromantikens
allmängiltiga tema, omsatt i svensk fattigdom,
omplanterat till en liten järn vägshållplats
fjärran från livets stambanor och världens
centra. I ett visionärt mellanspel, inlagt i ett
stycke vardagsrealism, drivs
personligheternas slumrande anlag och outvecklade
möjligheter till sin spets, vardera i sin riktning,
bringas därigenom närmare medvetandets
yta och utlöser befriande uppbrott hos den
kvinnliga huvudfiguren. Om jag rätt fattat
författarens intentioner, så borde helst det
realistiska planet och det överrealistiska glida
över i varandra och liksom dubbelexponeras
vid växlingarna, ungefär som då man byter
plåtar i en skioptikonapparat. Den
debuterande regissören, Kurt-Olof Sundström, hade
föredragit att hålla isär de båda planen, att
låta ett gradvis uppladdat kammarspel
oförmedlat avlösas av ett expressionistiskt
drömspel, alltför högröstat utspelat mot öppnad
fond och i skarpt strålkastarljus, som
förflyttades mellan de turvis agerande
figurgrupperna, varefter kammarspelet åter tog vid.
I och för sig var väl den lösningen av
problemet också tänkbar, men sådan den
utformats bidrog den, i förening med strykningarna
i texten, till att sudda ut valörer och nyanser,
till att göra stycket alltför emfatiskt, alltför
hårt linjerat, och det var skada. Sven
Fahl-stedts torftiga och fattiggråa köksinteriör,
där den ödsliga perrongens mörker stod tjockt
utanför fönstren, var trovärdig nog, och
regissören hade lagt in varsamma sättningar
i rytmiken; inte desto mindre kvarstod
intrycket av något osäkert och trevande i
personinstruktionen, särskilt ifråga om de
manliga rollinnehavarna. Brodern Eugen ska
sålunda vara infantil och efterbliven men inte
en lallande imbécil som Hans Sundberg hade
gjort honom till. Såsom den krushårige,
väderbitne, cigarrökande och munspelande
medelålders provryttaren, den där förkroppsligar
den romantiska principen i tillvaron, var
Holger Löwenadler lätt konfunderande;
figuren hade nog atmosfär men också ett drag av
pigtjusare som var störande. Hans Strååt
hade uppenbart svårt att få något grepp om
fästmannen, kommunisten Pieter,
fanatismens och dressyrmentalitetens krampvridne
företrädare, som avreagerar egna livsnederlag
i sadism. Ja, jag tror att det delvis var regiens
fel, om de manliga huvudfigurerna blev
typer mer än individer. Spinnsidan redde sig
bättre. Det gäller om Tekla Sjöblom, som
utmärkt fick fram det senila gnatandet och
malandet, den insinuanta gumelakheten hos
Tant Gerda, samt framför allt om Ulla
Smidje i huvudrollen. Marie blev i hennes
tolkning en betryckt och bleksiktig liten
fågel, som vanmäktigt flaxar mot rutan för
att komma undan prosans och fanatismens
kvävande grepp. Mitt i slitenheten, i den gråa
och trötta tristessen hade hon ett besjälat
och innerligt drag — en spänd sträng, som
vibrerade för en hemlig, för henne själv
förborgad melodi. Det slutliga uppbrottet gavs
med fin och behärskad känsla; när
fästmannen försöker ta henne med våld, kommer hon
ISO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0172.html
