Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
äntligen loss även från medlidandet, och med
en liten befriad suck kunde fågeln lyfta och
finna sin väg ut i den öppna rymd, dit den så
länge hade trått. Det var en förnämlig
rollgestaltning, alldeles fri från den
sentimentalitet som här utgör den stora faran, en vacker
seger för den unga aktrisen.
*
Som kvällsprogram på Dramatens lilla
scen följde den med långvarig spänning
motsedda premiären på Cocktailparty, T. S.
Eliots senaste, livligt diskuterade komedi,
vars raffinerade versprosa kongenialt har
överflyttats till vårt språk av Erik
Lindegren. Stycket har den likheten med
»Släktmötet», att sällskaplig samvaro i båda fallen
fått utgöra klangbottnen för etiska eller
religiösa livsavgöranden, men den komediton
som i »Släktmötet» endast var antydd och
där reserverad för de förlöjligade
världsträ-larna, har i »Cocktailparty» blivit
förhärskande, har långa stycken drivits ut i gyckel
och parodi och har på ett stundom
förbryllande sätt kommit att bryta sig mot det
religiöst-metafysiska perspektiv som har fällts
in även här. Även i »Cocktailparty» finns det
inslag av medeltida moralitet samt
åtminstone reminiscenser av antikt drama, antik
mytologi: skvallertanten Julias mission är
skyddsängelns, själsläkaren är både
själasörjare och ärkeängel, ett skimmer av antik
ödestragik faller över Celia Coplestones
älskliga gestalt, och den urbrittiske globetrottern
Alex MacColgie Gibbs är utan tvivel att
betrakta som en Hermes-figur, en modern
version av gudarnas vingskodde, allestädes
närvarande budbärare, tillika vägvisaren till
dödsriket. Som helhet tål väl denna religiöst
genomlysta societetskomedi inte att jämföras
med »Släktmötet». Människoskildringen når
varken samma själsliga djup eller allegoriska
höjder som där; det kristna budskapet har
knappast en lika hög och svällande ton, inte
samma mäktiga vingbredd och är därtill
inbäddat i ett pladder, som särskilt i den alltför
matta slutakten hotar att alldeles ta
överhanden. Däremot kan jag inte instämma med de
granskare som funnit stycket reaktionärt.
Ingenstädes finns utsagt, att de båda
livs-alternativ, de frälsningsvägar, mellan vilka
valet står, skulle vara de enda tänkbara eller
tillåtna. Utan all fråga finns det ett fåtal
människor — därom bär religionshistorien rika
vittnesbörd — som är kallade till helgon i en
eller annan form, till att genom självutplåning
bli mer än människor, liksom det finns ett
otal människor, behärskade av »själva
medelmåttighetens tröga, obevekliga,
oövervinneliga väsen», som varken förmår älska eller
göra sig älskade, för vilka ensamheten är
helvetet, och som därför måste bestämma sig
för vardagskompromissens, den
självdiscipli-nerade anpassningens, de sociala
förpliktelsernas väg. För den vägen är ju cocktailpartyt
bara en symbol. Att Eliot med dessa båda
livsvägar inte velat uppställa en uttömmande
katalog eller ett kategoriskt imperativ,
framgår bäst därav, att det alternativ som utgöres
av den harmoniska och fulltoniga
gemenskapen mellan man och kvinna, sällsynt
visserligen men det mest uppbyggande av alla
och det som har främsta ansvaret om ett
nytt släktled, inte ens finns antytt. Nej, så
vitt jag förstår, rör det sig här endast om
just dessa människor, om vad som kan vara
rätt och riktigt för dem men inte för andra,
långt mindre för alla.
Olof Molander hade iscensatt det märkliga
stycket, men jag måste bekänna att hans
tolkning inte tillfredsställde mig. Hur svårt
det än må synas, så tror jag det hade varit
lyckligare att genomföra och bevara en
obruten komediton, att försöka finna en enande
formel för vardagsprat och själsdrama, att
inskriva det världsliga planet och det etiskt
-religiösa i en stor och gemensam kontur.
Molander hade valt att låta föreställningen
utspelas på två plan, sinsemellan skarpt
åtskilda, och drev i det förstnämda komedien
ut i det uppsluppet farsartade. Detta gäller
i någon mån om Gunnar Björhstrand, vars
ekorrbrunt mustascherade och ekorraktigt
livlige Alex blev lite för stoj ande och
patenthurtig i min smak, men framför allt gäller
det om Tora Teje. Hon hade tillåtits att spela
J ulias roll med skrikig, forcerad och chargerad
fjollighet i början och slut men var en helt
annan, en klok, lågmält och besinningsfull
gammal dam hemma hos läkaren. Visserligen
har diktaren låtit henne avlyssna sina
skydds-lingar deras hemligheter medan hon själv
pladdrar på, men med det kraftiga avstånd
som Molander hade lagt mellan de båda
figurerna inom rollfiguren måste det förutsättas,
att Julias fjollighet alltigenom är spelad, att
hon uppför en hel liten pjäs i pjäsen, och det
stämmer näppeligen med diktarens avsikter,
övertygade i varje fall inte mig. En
skådespelerska av Tora Tejes rang hade naturligtvis
ISI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0173.html
