Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl e n i u s
Gunnar Björnstrand, Tora Teje, Olof Widgren, Anna Lindahl, Lars Ekborg
och Holger Löwenadler i »Cocktailparty».
Dramaten, Lilla scenen.
kunnat finna en gemensam nämnare för de
båda juliorna, som nu uteblev och stack i
ögonen med sin frånvaro. Särskilt olyckligt
gestaltades slutscenerna. Vad som borde ha givits
med en trött och resignerad grimas, med
nödtorftigt behärskad leda och uppgivenhet,
fick nu karaktären av det medelålders äkta
parets försenade smekmånad i tecknet av ett
allt annat än naturligt, upptrissat och ganska
påkostande lyckopjoller. I det framförande
som »Cocktailparty» fick på Dramaten fanns
det överhuvud ett inslag av publikfriande
lågkomik, som inte var den store
sceninstruktören fullt värdigt. Den yttre
inramningen var eljest skicklig och verkningsfull
nog. I herrskapets Chamberlaynes
vardagsrum, med välförsett barskåp och möbeltyg
av ljusblommig kretong, markerades den
metafysiska perforeringen av mörkare
draperibälten mellan de vita väggfälten. Andra
aktens ekboaserade mottagningsrum med
djupa klubbstolar, mörkgröna
sammetsgardiner och ett dagsljus som aldrig släpptes in
annat än då dörren från väntrummet
öppnades, ägde all önskvärd brittisk gedigenhet och
tyngd, associerade både till lyxläkare vid
Harley Street och till biktstolen eller absiden
i en katedral. Och mot de scener som
utspelades där har jag inga invändningar att göra;
de var alltigenom teaterkonst av allra högsta
klass.
Skådespelarprestationerna var ojämna: ett
par av dem har jag redan nämnt. Herrskapet
Chamberlayne spelades av Holger
Löwen-adler och Anna Lindahl. Jag tror det var ett
fel att den förre fick bryta den osynliga cirkel
som finns dragen kring en engelsk gentleman
och cityherre av genomsnittet; Edward
Chamberlayne är trubbig och kort om huvudet,
ömklig och smått löjlig, men han får inte
bli vulgär i sin upprördhet, inte heller svenskt
knölaktig som Löwenadler ställvis lät honom
vara. Inte heller får han vara renons på
manlig charm; att den fina, älskliga Celia
Cople-stone någonsin älskat denne Edward, blev
det nu stört omöjligt att tro på. Hans
hjälplöshet och anlagda djupsinne saknade däremot
inte sina komiska poänger. Anna Lindahl fick
fram det besvikna, det insinuanta och
ouppriktiga hos Lavinia Chamberlayne, liksom
också den falska överlägsenheten vid
återvändandet, men gjorde eljest inte mycket
av den otacksamma uppgiften. Peter Quilpe,
en ung självupptagen viktigpetter, som av
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
