Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Celias martyrdöd väcks till medvetande om
att det finns en mänsklighet utanför honom
själv, spelades av Lars Ekborg med
betvingande naturlighet och väl bibehållen
komediton. Det finaste har jag emellertid gömt till
sist. Anita Björk spelade Celia Coplestones
roll i lätt konversationston men så att allvaret
därinunder hela tiden förspordes. Vad hon
gav i de stora, avgörande scenerna med
älskaren och med psykiatrikern, var ett oändligt
svårmodigt leende mitt i den krossade
drömmen om mannen sådan han borde vara, mitt
i en värld, som för alltid slagits i spillror, ett
leende i sorg och förtvivlan och nyväckt
syndakänsla — en järnhårt behärskad engelsk
lady, som förblir väluppfostrad i varje tum
av sin varelse även i omedelbar närhet till
det oerhörda. I denna rollgestalt hade de
båda planen i stycket uppgått i en enda,
överlägset bemästrad enhet. Olof Widgren
slutligen kan tyckas sakna de rätta
förutsättningarna för den tredje och viktigaste
av de gudasända figurerna i komedien,
själs-läkaren, själasörjaren, som man gärna tänker
sig utrustad med en djup, förtroendeingivande
stämma, framställd av en skådespelare med
större fysisk pondus och scenisk auktoritet
än vad Widgren egentligen förfogar över. Men
utifrån sina naturliga förutsättningar gjorde
denne en förnämlig och beundransvärd
prestation. Till en början framstod han som en
gråsprängd, distingerat monokelprydd men
något spinkig intellektuell, halvt
oxfordstu-dent, halvt clergyman, med rörelser som kunde
ha varit värdigare, mer avmätta men med
den brittiska excentriciteten diskret antydd.
Figuren växte emellertid i andra aktens
centrala scener; här fick den faktiskt
imponerande auktoritet, trots den ljusa stämman
och den ungdomliga gestalten, och gav
intrycket av överlägsen intelligens. Den roade
och lågmälta ironien inför patienternas
inbördes uppgörelse, inför de sårade fåfängornas
tragikomedi, var mycket verkningsfull, men
särskilt utmärkt och fint nyanserat var det
stumma spelet under Celias bekännelse. Så
besjälat han lyssnade och så skickligt han
fick ansiktsuttrycket att skifta från välvilligt
intresse till skygg vördnad! Scenens och
därmed hela föreställningens höjdpunkt
markerades av att biktfadern, där han stod framför
fönsterkorset, för några ögonblick tycktes
förvandlad till ärkeängel, på en gång blid
och sträng som Kyrkan själv och dess
budskap. *
Närmast följande eftermiddagsprogram på
Dramatens lilla scen var Federico Garcia
Lorcas »scendikt» Don Perlimplins kärlek till
Belisa, skickligt översatt av Karin Alin och
Carl-Erik af Geijerstam, som i sin mörka
lyriska hetta utspinner sig kring ett tragiskt
meningsfyllt cyranomotiv. Den åldrade Don
Perlimplin, vilken inte är i stånd till annat än
den platonska kärlek som är vanmäktiga
gubbars livsvisdom, suggererar sin blodvarma
unga hustru att rikta sina sinnens längtan mot
den okände unge man, som maskerad och
insvept i sin röda mantel smyger omkring i
trädgården och kastar brinnande blickar och
ord mot hennes fönster. I självplågande
svartsjuka över de ungas förestående möte, som
han egenhändigt arrangerat, stöter Don
Perlimplin dolken i ynglingens och därmed i
sitt eget hjärta, ty ynglingen var han själv,
och genom sin död har han för all framtid
givit Belisas sinnlighet en ny dimension, det
perspektiv av längtan och dröm som Ivfter
den över stundens njutningar och
lättupp-nådda mål. Det lilla stycket är sensuellt och
grymt som en etsning av Goya, men av denna
atmosfär hade inte mycket tillvaratagits i
Göran Genteles iscensättning, och inte heller
hjälptes den fram av Sven Erixsons dekor,
som främst lade an på yteffekter och närmast
var hållen i något slags sirlig och putslustig
rococo. Den komiskt förkortade
leksaks-sängen, brudbädden, där den impotente
makens plats var vederbörligen behornad redan
efter bröllopsnatten, var liksom de grunda
scendjupen föga ägnade att utgöra ramen
kring denna bitterljuva, enkelt djupsinniga
kärleksdikt med sin dunkelglödande spanska
kolorit. Hilding Gavle är en skicklig
skådespelare med rikt nyanserade
uttrycksmöjligheter, men Don Perlimplins mångfacetterade
roll spelade han i stort sett på en enda sträng,
med den naturliga godheten nödtorftigt dold
under den gamle bokmalens skråpukansikte,
med dreglande ynkedom och gubbskälva
som allt dominerande yttre karakteristikon.
Yvonne Lombard ägde i Belisas roll den
ungdomliga och fräscha apparition som var
önskvärd; hon sjöng vackert och fick fram
flickebarnets naiva självförälskelse, men det brast
betänkligt i den sensuella brand, sydländsk,
hednisk och förtärande, som skulle ha svarat
upp mot den särdeles oförblommerade texten,
och som kanske endast en mogen
skådespelerska förmår ge uttryck åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
