Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Säsongen avslutades på Dramatens stora
scen med August Strindbergs Erik XIV,
som i Alf Sjöbergs ståtliga, rikt modulerade
iscensättning blev höstens stora och
glansfulla föreställning i teaterns allra bästa stil,
en av de oförglömliga. Redan anslaget stämde
till fest: musik i den olycklige monarkens
egen tonsättning, en målad innerridå med en
fritt fantiserad Vasa-symbol över ett
stock-holmsmotiv — och intrycket av historiskt
festspel dröjde sig kvar genom alla de sju
bilderna, givna utan andhämtningspaus, i
ett enda, rivande svep, och kulminerade i
slutscenens fanfarer och leverop för den nye
tronkrävaren i hans svartglänsande rustning.
Stellan Mörner svarade för kostymer och
scenbilder. I fråga om de förra hade han
genomfört kontrastspelet mellan kungens och
hans anhängares färgrikedom, med rött och
brunt som dominanter men eljest oroligt och
skiftande som vasablodet självt, och det
svarta hos motståndarna: negativismen hos
Sturarna och deras anhang, utslagna i kampen
om kronan men lika sturska ännu i motgången,
hertig Johans svartkonster och jesuitism, den
evige medlöparen Gyllenstjerna, förment
nattsvart i själen under rättframhetens skylt.
Endast hertig Carl företrädde en helt
individuell accent i färgspelet, klädd i älghudskyller,
som pekade fram mot stormaktstid och ätten
Vasas apoteos. Scenbilderna var vackert
uppbyggda i förenklat storlinjiga och rena drag
och med tredje aktens oundgängliga mälarbro
tvärs över bakre scenrummet skickligt
utnyttjad som genomgående och bärande
element. I första aktens terrassbild, med
fragment av det oavslutade slottsbygget,
riksbygget i fonden, blev den osökt den
vindbrygga över vilken kungen gjorde sin första
stormande entré i äkta renässansstil; bakom
den svällde seglen på Skeppsbrons galeaser
och tycktes vittna om de förliga men opålitliga
vindar som fört den unga dynastien till prekär
makt och härlighet. Vid Mälaren var bron
central skådeplats för den folkliga komiken
såväl som för stormännens sammandrabbning
och vapenklirr; i skydd av dess valv spann
Göran Persson sina ränker, och långt borta
skymtade Gripsholms karakteristiska silhuett.
Dit fördes den fängslade hertig Johan i en
farkost som gled fram under bron, ett fyndigt
regitrick, varigenom scenanvisningen om ett
ryttarfölje kringgicks. Höljd i kronkläde
utgjorde bron bakre gräns för scenen på Uppsala
slott med dess symboliskt förvirrande vinklar,
stommen i en vägg, som perforerades
samtidigt som stjärnorna bröt fram på natthimlen
där ovan för att markera dramats peripeti,
makternas direkta ingripande i spelet och
deras bistra ödeslek med vanmäktiga
männi-skoflarn. Från brons krön blåstes den nya
eran in; när det skymmande draperiet rycktes
undan, stod redan Johan III där uppe mot
en flammande himmel, en ny Fortinbras lik,
beredd att avlösa den svenske Hamlet, och
hela sluttablån var med storartad scenverkan
formad till en färgstark och figurrik
krönings-tavla i yppig barockstil. Framför bron
slutligen framtrollades i all hast de båda
små-folksinteriörerna, scenerna hos Göran
Perssons mor och hos Måns Knekt, med hjälp
av summariska formelement, en fristående
dörr, några enkla möbelarrangemang på
växlande sidor av scenen, men även då skymtade
bron i dunklet bakom, en påminnelse om att
hela dramat utspelas i de högspända
storpolitiska aspirationernas skugga. På detta sätt
slogs även i överförd bemärkelse en brygga
mellan dekoratörens insatser och regissörens,
resultatet av rikt fruktbringande samverkan.
Skulle jag rikta någon enda invändning mot
Alf Sjöbergs kongeniala iscensättning, så vore
det ifråga om sista aktens makabra
bröllops-bankett, som förvisso uppställer oerhört
svårlösta problem. Mig föreföll det, som om den
dels blivit alltför överlastad — halvnakna
skökor och annat slödder var onödigt
groteska och utspökade — dels alltför
stillastående, något som ibland lite olyckligt
associerade till panoptikon. Jag tror det hade
varit lyckligare att göra banketten på en
gång gråare och rörligare och samtidigt dra
den längre tillbaka i scenrummet för att inte
låta den inkräkta på Eriks och Görans dialog
i förplanet. Tulipanaros!
Bland Strindbergs historiska dramer är det
ju det säregna med »Erik XIV», att stycket
har två huvudpersoner i stället för en, och
att båda är utskurna lika tätt under diktarens
eget hjärta. Huvudintresset med
föreställningen, det allt dominerande, knöt sig till
det spänningsmättade, explosivt högladdade
samspelet, växelspelet mellan kungen och
Göran Persson, framställda av Ulf Palme och
Lars Hanson. Lars Hansons sceniska pondus
är numera utan motstycke inom svensk teater,
och han satsade den frikostigt på rollfiguren,
en rödnäst och striphårig plebej med blekfeta,
härjade drag och sensuellt köttig underläpp.
Göran blev i denna version en slug och nack-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
