Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
styv bondepolitiker med många försonande
egenskaper och med ett folkligt patos, riktat
mot herremansvälde och herremanslater, som
särskilt i scenen med Svante Sture skänkte
honom stor värdighet, och vars äkthet inte
var att ta miste, på. Listigt tycktes han leda
den svage monarken dit han ville ha honom,
hetsade först upp honom för att sedan bevisa
sin egen oumbärlighet, behandlade honom i
nästa ögonblick med faderligt bekymrad och
välvilligt överseende. Lite senare stod man
inför två stallbröders, två dryckeskumpaners
skrockande rådslag och utbyte av glåpord,
och med ens var Göran åter den starkare, som
övade handpåläggning på den svagare, en
av de många fina regidetaljerna, ty av denne
Göran Persson utgick det kraft! Men han var
också tyngd av ansvarets börda, och endast
sorgmodigt och motvilligt tycktes han utfärda
dödsdomar. Det stumma spelet under kungens
berättelse om sitt fjasko inför ständerna var
lika uttrycksfullt i varje detalj som hat- och
raseriutbrottet vid underrättelsen om Agdas
svek och den förstrött bordtrummande
resignationen och hopplösheten efter
lyckoom-kastningen. Det enda jag hade svårt att gå
med på i denna mäktiga rollgestaltning var
första aktens forcerade narrspel, som inte
föreföll att gå ihop med denna myndiga och
tungfotade natur. I de båda motgångskvästas
dialog efter bröllopet förklingade detta lysande
samspel mellan två stora
karaktärsskådespe-lare, buret av en scenglädje och en
sekund-snabb, aldrig avslappnad ömsesidighet över
varje beröm. Ty även Ulf Palmes insats var
fantastisk, kanske i än högre grad än Lars
Hansons; att denne är en stor skådespelare,
en sedan länge mognad och färdig konstnär,
är ju ingen nyhet, medan det i grunden är
mer häpnadsväckande, att hans knappt
trettioårige motspelare redan fullt ut
bemästrar en så väldig och krävande uppgift som
Erik XIV. Ulf Palmes vasakung med det
osunt vitbleka barnansiktet, den irrande
blicken och det höga röstläge, som så lätt
gled upp i diskant, tycktes från första stund
vara en av dessa degenererade människor,
hos vilka affektationen blivit natur, en
obalanserad, förvuxen och perverterad baby,
hetsig och grälsjuk, med tvära stämningskast,
sjukligt uppjagad, nästan divinatorisk
misstänksamhet och alltid parat att kasta, sig
omkull, tjuta eller fånskratta när något gick
honom emot, att låta sitt raseri gå ut även
över livlösa föremål, att smäda vad han nyss
Lars Hanson i »Erik XIV».
Dramaten, Stora scenen.
lovprisat och vice versa. Men allt detta kom
mindre till synes i vad man kallar intimt
nervspel än i en suveränt genomförd och
behärskad plastik, som i varje ögonblick gav
uttryck åt det hypernervösa, flaxande, lealösa
och anspända hos denna viljesvaga, totalt
obehärskade människa, av ödet placerad på
en post, där viljekraft, karaktärsstyrka,
självbehärskning är mer välbehövliga än på de
flesta andra. Den stora peripetien, då han
trodde sig berövad sina barn och tog del i
sturemorden, gavs med skakande kraft;
hädanefter är både kungen och prokuratorn
liksom slagna och förlamade, men denne kung
Erik var alltfort inte sinnessjuk i vedertagen
mening, såsom Strindberg instruerade de
Wahl att vara i dramats senare hälft, på sin
höjd bruten och brusten, med slocknad
stämma och blick — och frågan är om inte
detta svarar bättre mot texten än diktarens
egen anvisning. Regissör och skådespelare
hade också tagit fasta på det botgörarmotiv
som här endast finns antytt och underströk
ISS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>