Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl en i u s
Ulf Palme i »Erik XIV».
Dramaten, Stora scenen.
det diskret i den fina lilla scenen med Måns
Knekt. Det snöpta ljuset flämtade till ännu
ett par gånger under bankettscenerna men
tynade sedan långsamt bort i slutdialogens
försonlighet och ödmjuka underkastelse för
makterna, för det i sista hand ofattbara,
ogenomträngliga i all människolott.
I den långa rollistan märktes en rad
ypperliga prestationer: Kurt-Olof Sundström som
en rödskäggig, falsk och lismande hertig
Johan, i brinnande maktbrunst krälande vid
krucifixets fot och till sist svällande av
övermod, Ingvar Kjellsons hertig Carl, kärvt
finurlig och lakonisk och med originell,
medalj artat tillskuren krigarprofil — två
fantasifullt gestaltade bifigurer med var sin absolut
egna atmosfär, papist och knekt i effektfull
kontrastverkan. Vidare Åke Claesson som
Svante Sture, en andryg och uppblåst
skräv-lare, apoplektiskt högröd i synen och med
ögon som tycktes tränga ut ur sina hålor,
Erik Strandmark som Peder Welamson, en
enögd och kusligt suggestiv
femtonhundra-talsgangster, Sven Eric Gamble som den
mustigt gemytlige Brovakten samt Doris
Svedlund som Karin Månsdotter, en enkel
flicka av folket i en övermäktigt svår
situa
tion. Otillfredsställande var i mitt tycke endast
Hugo Björne (ovanligt nog), som hade gjort
Karins far, Måns Knekt, till något av en
guds-nådelig och benhårt fariseisk läsarpredikant,
medan gammalsvensk heder, grovhuggenhet
och skrovliga fasoner bestämt hade varit
bättre motiverade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
