Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
figurernas sammansatthet var otillräckligt
framhävd i föreställningen. Korruptionen och
fördärvet hos lagens väktare suddades ut till
operettkomik, och Peachum var alltså för
ensidigt patetisk, men motsvarande gäller
också om Edvin Adolphson, vilken som
Mackie Kniven var alltför mycket av
sympatisk gentlemannabov. Aktören spelade helt
på sin virila tjuskraft och var onekligen en
farlig karl, en av de få som tål att ses i
nattskjorta, såsom en dam i min närhet
konstaterade, men han kom oss att glömma att
Mackie också är en sällsynt rå och hänsynslös
förbrytare, och det var inte bra. Gertrud
Fridh spelade Polly med stor kläm och
utmärkt frasering; både det spotska och den
förälskade uppgivenheten fick hon fram, vid
övertagandet av »affärsledningen» också något
tusan djävla, som gjorde scenen till en
höjdpunkt. En annan sådan var de båda »fruarnas»
stormgräl i fängelset om den vidlyftiga
burfågeln, varvid Gertrud Fridh utmärkt
sekun-derades av Ann-Mari Widman som Lucy. Eva
Dahlbeck som Krog-Jenny spelade stor teater
och gjorde det bra. Balladen om
Sjörövar-Jenny föredrogs med melodramatisk aplomb
och hes skökoröst av oförneklig verkan.
Mellan jul och nyår hade Intima Teatern
premiär på två enaktare, skrivna med trettio
års mellanrum, En skugga av Hjalmar
Bergman och Medea av Jean Anouilh, som passar
bra tillsammans, därför att de båda handlar
om hur ungdomslidelsens romantiska skugga
får vika undan för prosans, vardagens och
resignationens gråa verklighet —
ungdomslidelsen, som skänker lycka och kval men inte
reser härd, inte timrar hus och inte bygger
samhällen . . .
»En skugga» är ett litet mästerverk, men
det måste framföras som stilteater från
bieder-meiertiden, som teater tout court — det
framgår med all tydlighet av den lyriskt
genom-vävda och stiliserade texten — och även här
visade det sig, att Ingmar Bergman hade haft
svårt att genomföra ett enhetligt och fast
grepp på en krävande uppgift. Framfört som
realistisk komedi blir det lilla fantasistycket
ohållbart och tyngs ner av longörer,
enkannerligen i början, där Hjördis Pettersson som
Brudens mor och Lars Egge som den grånade
Brudgummen skulle ha behövt slå sig lösa i
fantasifull frihandsteckning och pittoreska
krumelurer för att ge det rätta anslaget och
för att spänna intresset på fortsättningen.
Birger Malmsten som älskaren-äventyraren
spelade rena rama amatörteatern, men ett
par av figurerna gick in under stilteaterns
krav på atmosfärskapande förmåga och
form-bundet rörelseschema. Ulf Johansson gjorde
sålunda av Drängen en snedvuxen, otäckt
suggestiv förbrytartyp, lika feg som lömsk,
och det stod en aura av orangutangliknande
undermänsklighet kring denna levande
symbol för hjältens sämre jag, en svensk Mr Hyde.
Framför allt blev emellertid Bruden i
Ann-Mari Widmans tolkning en sällsynt älsklig
uppenbarelse med en obeskrivlig air av
ungdom, förälskelse och förtvivlan omkring sig.
Insvept i nattdräktens vida slöjor tycktes
den späda gestalten sväva i något slags
älvo-dans, innan den knäpptes in i resdräktens
sammetsröda uniformsliv, innan den stillnade
och stelnade inför det oundvikliga. Eric
Söderbergs dekor var utsökt vacker och smakfull.
I Anouilhs »Medea» har det antika
tragedimotivet på äktfranskt manér tillsatts med
det förgiftade kärlekshatets moderna
komplikation. Stycket skrevs 1946, och till nöds
kan Medea uppfattas som det laglösa
motståndets genius, som nu måste stryka på
foten för det fredliga och lagbundna
uppbyggnadsarbetet. Möjligen betecknar det också
en omsvängning i diktarens eget sinne, ty
om han tidigare alltid har glorifierat det
absoluta kravet, här företrätt av Medea, så
tycks han nu med Jason ta parti för
kompromissen, för »ackordens Aand», här
framställd som en civilisatorisk princip. Men säkert
är detta ingalunda; avsikten kan vara ironisk.
Eric Söderbergs dekor var stilfull och
suggestiv; en ödslig havsstrand i nattligt
dunkel, några trädstammar, en skymtande
hed där bakom, husvagnen som varit Medeas
och Jasons rullande hem under de långa
flykt- och vandringsåren, och som
förvandlades till hämndens flammande bål, åt vilket
Medea överlämnar sig själv och sina barn.
Ingmar Bergman hade i sin regi
framsuggere-rat en rustik och primitiv antik, ett litet
bykollektiv styrt av en bondsk och rödmosig
provinskung som börjat tröttna på våld och
blodsutgjutelse, Ulf Johanssons Kreon, och
kostymeringen utmärkte sig för stilförbistring,
en blandning av antikt och modernt som nog
var motiverad, men varför utrusta byfolket
med gevär, när texten uttryckligen talar om
knivar och käppar? Tempot var lovvärt
intensivt; det är enda möjligheten att komma
igenom den flödande latinska retoriken.
Stycket har en enda stor roll, titelrollen,
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
