Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger A hl e n i u s
Gertrud Fridh i »Medea».
Intima teatern.
spelad av Gertrud Fridh. Aktrisens apparition
är egentligen alltför fräsch och flickaktig —
Medea är först och sist en erfaren kvinna
med en sådans storhet i både ondska och
själsligt format. Men utifrån sina
förutsättningar gick hon in för uppgiften med
sannskyldig frenesi. Hennes Medea var en
rödhårig kringstrykerska med stickande blickar
och hatsammanbitna läppar, en fångad
vil-dinna, kränkt i sitt innersta, som rastlöst
gick av och an i sin bur då hon inte i
van-mäktigt ursinne kastade sig på marken och
skrek eller med barbariska besvärjelseformer
frambesvor de onda makter, som hon
slutligen växte till att inkarnera. Denna kvinna
var sannerligen korsfäst i könshat och
själväckel, men också den avglans av ett förgånget
lyckoskimmer, som lyste upp hennes ansikte
under Jasons återblick på deras forna
gemenskap, var vacker och besjälad. Tyvärr
sekun-derades hon mycket illa av Anders Ek som
Jason; med sin mässande göteborgska och
sin osköna, stelt vaggande och krampaktiga
plastik tycktes skådespelaren deklamera rollen
snarare än spela den.
*
Nya Teatern inledde säsongen redan i
augusti med att framföra Tenessee Williams
senaste skådespel, Jagande efter vind, i något
förkortat skick. Historien om prästdottern
och läkarsonen, de forna lekkamraterna som
alltid varit grannar i småstaden, är historien
om kärlekslivets tragiska kluvenhet, om
kvinnans puritanska driftskräck och mannens
juvenila dragning till allmänna kvinnor. När
under deras ömsesidiga inverkan på varandra
hämningarna så småningom faller, är det för
sent: hon är över på hans förra sida och han
på hennes. Deras kärlek har definitivt lidit
skeppsbrott; han gifter sig med en banal
flickunge, första bästa, medan
stenängeln-evighetssymbolen är det stumma vittnet till
hur hon söker sig en älskare på gatan. Här
som annorstädes hos den amerikanske
syd-statsförfattaren hänger oerhört mycket på
atmosfärmåleriet, och detta blev i Branners
regi knappast mer än en halv framgång.
Delvis berodde detta kanske på den lilla
scenens begränsade resurser, även om Ulrika
Friberger i sin dekor fyndigt hade löst
problemet med de båda lilleputtinteriörerna, som
fälldes ut i scenrummet i tur och ordning
alltefter som spelet förflyttades från den ena
stationen till den andra. Om innehavarna av
de båda huvudrollerna gäller i lika hög grad,
att de inte lyckades ge uttryck åt
sensualismen. Inge Waern fick utmärkt fram det
frökenaktiga och förkonstlade, de litterära
uttryckssätten och de förlägna skratten hos
den sippa prästdottern Alma, men var inte
lika övertygande när den i det längsta
förkvävda sinnliga känslan äntligen skulle bryta
fram. I John Buchanans roll såg jag Bengt
Blomgren, som har en ståtlig apparition men
alltjämt är för stel och bunden i sitt spelsätt;
den utmanande, halvt desperata
njutnings-hetsen, som hos läkarsonen är en protest mot
fadern och mot samhället, illuderade han vida
sämre än allvaret och den vaknande
ansvarskänslan hos den unge doktorn, som
framgångsrikt fullföljer sin bortgångne faders
gärning. Några andraplansroller sköttes
tillfredsställande: Märta Arbin som den
sinnesrubbade prästfrun, vimsig och fnittrande
och med infantil elakhet utbasunerande
dotterns intimaste angelägenheter, Guje
La-gerwall som en giftigt insinuant skräcktant,
Lennart Lundh som en löjeväckande
mammasgosse.
I den lättare genren fick teatern en
långvarig och välförtjänt dundersuccé med André
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0180.html
