Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturhistoriker vid Skiljevägen. Av Bengt Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturhistoriker vid Skiljevägen
dess identifikation av död och kroppslig
kärlek som typisk för i8oo-talsromantiken
och på orsakerna till att identifikationen är
speciellt representativ för en romantik som
reflekterar den kapitalistiska
individualismen. Det viktigaste materialet blir dock
för Burke denna gång det biografiska. Han
utgår sålunda från Keats bekanta »feber»
(tuberkulos) och hans genom sjukdomen
accentuerade inställning till kärleken och
till den reala och ideala världen överhuvud.
Hans sammanfattning lyder:
»Dikten börjar med en dubbeltydig
(am-biguous) feber, som under loppet av den
följande utvecklingen skiljes ut, delar sig
i en kroppslig feber och en själslig
motsvarighet. Den kroppsliga passionen är den
elakartade sidan av febern, den mentala
handlingen den godartade. Under
utvecklingens lopp transcenderas den elakartade
passionen och den goda, aktiva partnern,
den intellektuella hänryckningen
(exhilara-tion) tar överhanden.»
Det bör understrykas att detta inte är
detsamma som att betrakta sjukdomen som
orsak och dikten som verkan och att på det
viset falla tillbaks på en förenklad genetisk
metod. Sjukdomen är här »passiv», dikten
är inte ett symtom på den jämställd med
febern eller frossan. Det är vad som i citatet
ovan kallas »den mentala handlingen» som
är »aktiv» och det väsentliga för
diskussionen är den intensiva språkliga
aktiviteten.
Det måste också i detta sammanhang
påpekas att den nya kritiken endast i sin
allra mest extrema form (och det extrema
utmärker inte de ledande andarna)
ifrågasätter det genetiska studiets värde —
tvärtom utnyttjar den i görligaste mån dess
resultat. Den kan heller aldrig i fråga om
en dikt som inte är samtida komma ifrån
att ordens då-betydelse först måste fixeras.
Det viktiga är bara att strukturstudiet är
det primära.
I sin mest renodlade form svarar
struk
turanalysen dock gott mot Burke’s
beskrivning: »Kritik som sport iakttas bäst,
tror jag, i de fall då man har begränsat sig
till den enstaka enheten och följer dess
rörelser lik en radioreporter som slag för
slag skildrar en boxningsmatch.»
Allen Tate slutligen har inte i samma
mån som Brooks och Burke en fast
utgångspunkt utan underordnar sig dikten
ändå fullständigare. Han är måhända den
känsligaste läsaren: han verkar inte heller
helt övertygad av Brooks’ dramatiskt
rättfärdigade paradox eller av Burkes
»dialektik». Men hans arbetssätt är detsamma:
ett oändligt noggrant studium av texten
med utflykter utanför den endast när han
behöver material för att förklara — inte
vad den innehåller — men hur den har
fått sin struktur. Hans analys leder för
övrigt till det resultatet att slutraderna,
även om de rent filosofiskt skulle vara
»sanna», inte är en synlig funktion av vad
dikten själv meddelar och att de därigenom
faller utanför dikten. Dessutom, menar
Tate, kunde odet lika gärna ha summerats
på ett mer pessimistiskt sätt, »Truth is not
beauty», eftersom den eviga skönhet som
urnan framställer är död, en »cold pastoral»:
den äger ju inte rörelseförmåga.
Här har sålunda i tre analyser en dikt
från det begynnade 1800-talet betraktats
som ett nu, en konstnärlig struktur med
värde och intresse som sådan, inte endast
som en produkt av en viss tidsepok eller
en viss diktare. Bit för bit har den plockats
sönder och ändå har den inte tagit skada,
tvärtom: den genomsågade damen reser sig
mer strålande än någonsin för att ta emot
publikens hyllning. »Underligt nog,» skriver
Blackmur, »tycks abstraherandet och
våldförandet fördjupa vår intimitet med
verkets substans, och — vilket är ännu mer
värdefullt — öka vår känsla för hur
denna substans kontrolleras. Känslan av
kontroll är kanske den högsta formen av
uppfattning».
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
