Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturhistoriker vid Skiljevägen. Av Bengt Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt N er man
V.
Nu innehåller strukturanalysen som den
har bedrivits av de nya kritikerna åtskilliga
element som kan vara ägnade att väcka
diskussion och gensagor. Man sysslar med
kritik. »Criticism» är naturligtvis något helt
annat än dagskritik, det torde ha framgått
redan av referaten av ode-essayerna. Men
det är ändå fråga om ett värderande. Man
betraktar dikt i första hand som tavlor i
ett galleri: produkter av vittskilda
århundraden — även av vår egen tid — ställs
i bredd och jämförs. Man synes ha gått
fram empiriskt: vissa verk tycks stå sig
genom århundradena, tycks ha giltighet för
alla tider. Man tänker t. ex. på det bästa
hos Homeros, Dante och Shakespeare. En
analys av dessa mästerverk röjer
strukturdrag, som sedan används som värdekriterier:
rikedom gentemot fattigdom, enhetlighet,
fasthet och sammanhang gentemot löslighet
(man ser naturligtvis igenom den skenbara
lösligheten i t. ex. Ulysses), originalitet
gentemot epigoneri. Dessa värderingsnormer
uppfattas nu som »objektiva» och man har
nått fram till den grundsynen att redan
analysen i sig själv i och med att den
avslöjar dessa strukturdrag, innebär en
värdering — det är inte fråga om att vid
avslutad analys »tycka» i den ena eller andra
riktningen.
Detta värderande är naturligtvis en svår
punkt för en svensk litteraturhistoriker.
Teoretiskt undviker vi värderingar: vi har
en stark rädsla för »ovetenskaplighet» och
»subjektivitet» och en sträng vördnad för
de »exakta» naturvetenskaperna. I
praktiken är emellertid de litteraturhistoriska
verken fyllda av värderingar, ofta på ganska
lösa grunder. Det synes rimligt om man
tog upp till diskussion grunderna för de
värderingar som ändå alltid måste göras —
vi är ju ändå av någon anledning
övertygade om att t. ex. Strindberg är en större
författare än Wirsén. Inte behöver vi väl
heller vara rädda för den samtida
litteraturen: studiet av den moderna, strukturellt
ofta svårare dikten, kan ge goda uppslag
för arbetet med en äldre tids litteratur.
Man kan dessutom tänka sig att vi inte
alls behöver acceptera värderingarna. Vi
kan nöja oss med att utnyttja
analysmetoderna. Vi står framför ett bord fullt
med tänger, knivar och sågar, många
utmärkta, en del kanske mindre användbara,
andra bara ämnen till verktyg. Vi vet att
de nuvarande ägarna fick börja från början:
tillverka verktyg i den mån de inte kunde
gräva upp gamla rostiga ur jorden, att
slipas och filas om för att bli användbara.
Det vore att beklaga, om vi inte tog den
färdiga utrustningen i besittning och lärde
oss att begagna den. Det är inte heller
meningen att en granskning av
konstverkets delar, av delarna i förhållande till
varandra, av delarna i förhållande till
helheten, att detta skall träda i stället för
annan slags forskning. Det vore utan tvivel
olyckligt med en alltför benhårt renlärig
strukturforskning. Den andra generationen
»nya kritiker» i USA har redan tenderat att
glömma bort att litteraturen är en funktion
av och har en funktion i samhället och
röster har höjts om en mindre begränsad
analys. Vi har återigen fördelen av att se
avigsidorna av den »inre» vägen till
litteraturen, eftersom den »nya» kritiken redan
är i det närmaste ett kvarts sekel gammal
och har hunnit gå igenom barnsjukdomarna.
Vi kan i förväg vaccinera oss mot dem.
Men vi måste lära oss att läsa litteratur
(ty det är kärnan i det som den nya kritiken
vill lära ut) innan vi kan gå vidare. Med
fördjupad kunskap om diktverkets struktur
och existensform kan vi med helt annan
säkerhet se världen bakom dikten — som
psykologer, sociologer, idéhistoriker etc.
etc. — och förstå diktens verkan i tiden.
Vi kan fortsätta att med så mycket större
framgång skriva de arter av
litteraturhistoria som nu dominerar, men vi kan
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
