Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturhistoriker vid Skiljevägen. Av Bengt Nerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteraturhistoriker vid Skiljevägen
»effect» (effekt) och »meaning» (mening,
betydelse). Det första begreppet leder bara
alltför lätt till onödiga diskussioner om
författarens medvetna eller omedvetna syfte
med verket, i konceptionsögonblicket eller
under hela förprocessen: »effect» är bundet
till läsarreaktionen, och leder till
uppfattningen av diktverket som existerande
hos läsaren, mottagaren — och så skulle vi
ha lika många versioner av verket som det
finns läsare. »Meaning» slutligen hänger
ihop med både författare och läsare. Vid
sidan av översättningsarbetet kommer
sålunda en rad försök att skapa nya ord och
precisera gamla, eller till
kringrännings-manövrer av typen »det som håller
strukturen samman»; detta i väntan på en ny
Aristoteles eller en ny Coleridge.
Dessutom finns det en vildskog av
svenska termer som måste röjas upp. Vår
kritiska och litteraturhistoriska terminologi
är fylld av ord med olycklig
associations
belastning. »Stil» t. ex. och »innehåll», för
att ta de mest ökända. Skall ett fortsatt
arbete vara möjligt och framförallt: skall
en ny litteratursyn kunna tränga igenom
utan att alltför många missförstånd
uppstår, måste gamla termer omvärderas eller
nya sättas i deras ställe. För att ta det
aktuella fallet: »stil» måste som regel
ersättas med »form», »struktur», även »teknik»
(om nu det sista ordet inte hade så många
olyckliga associationer) och användas endast
om en del av »strukturen», strukturen sedd
från en sida, den språkliga.
Detta bara som ett par exempel på de
svårigheter som kommer att möta en
forskare på det nya området. Vägen kan
bli lång och besvärlig; kanske ligger i detta
faktum en fingervisning för en tvekande
litteraturhistoriker om att fru Lusta för
en gångs skull är identisk med fru Dygd.
Sedan denna artikel skrevs har vissa i den
antydda synpunkter utförts i två artiklar i
Dagens Nyheter.
Av magister Nermans inlägg framgår
det inte fullt tydligt vilka fordringar han
ställer på litteraturvetenskapen. En
kommentar, som givetvis skulle kunna göras hur
utförlig och mångsidig som helst, kan
därför vara berättigad. Till en början kan
man konstatera, att de nya kraven inte
kommer oförberett. De har
uppmärksammats i det av Nerman nämnda arbetet
»Theory of Literature» som i sin tur väckte
ett livligt intresse här i Sverige redan för
två år sedan (manifesterat bl. a. i en längre
recension av Staffan Björck och vid det
nordiska litteraturhistorikermötet i
Uddevalla). Helhetssyn förenad med detaljanalys
av det enskilda diktverket kan med
generaliserande ord sägas vara en
utgångspunkt för de nya litteraturvetenskapliga
skolorna. Strävanden i denna riktning
ingår i Gunnar Tideströms monografi över
Edith Södergran, också från 1949. De
diktanalyser som där blir gjorda grundar
sig på en intim kännedom om
författarinnans personlighetsutveckling, hennes liv
och miljö, hennes orientering i samtida
och äldre litteratur etc.
En dikt kan »läsas» på många sätt, men
det är ofrånkomligt att vi har lättare att
läsa just det som dess författare har skrivit,
om vi känner några av de omständigheter
under vilka dikten har tillkommit. Först
och främst måste vi så långt det är
möjligt lära oss skaldens eget språk och
därvid utgå från den tid och den (också i
trängre mening) geografiska och sociala
miljö i vilken han lever eller har levat.
För närliggande århundraden är denna
utgångspunkt lika nödvändig, då man
annars lättare riskerar att tillmäta ord och
fraser den betydelse de har i nutiden eller
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
