Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evert Lundquist. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evert Lund q uis t
Av Teddy Brunius
t____/ET FÖRSTA INTRYCKET av
Evert Lundquists måleri är alltid det
överväldigande materialet, den anhopade
färgmaterian, som tynger på duken intill
bristningsgränsen. Hur många utställningar
man än sett av hans verk, så skapar detta
intryck en viss gensträvighet hos
betraktaren. Visserligen kan man bedöva
motviljan genom att studera andra egenskaper i
detta måleri än det pastosa. Man kan
tillägna sig färgen och ljuset, koncentrationen
och mättnaden i verk efter verk. Men
reaktionen kan ändå inte bli hel och avrundad
inför detta måleri förrän man kan få en
massa frågor tillfredsställande besvarade —
både för sin egen och för målarens skull:
Varför denna tjocka färg? Vad är det
målaren avser med det pastosa? Vad är det
han vill att betraktaren skall uppleva? Ger
hans färgteknik en sådan utdelning hos
betraktaren att man kan tala om en
proportion mellan målarens materiella medel och
betraktarens totala reaktion?
I snart tjugo år har kritikerna retoriskt
upprepat dylika frågor. De har framfört
tekniska invändningar och betvivlat
hållfastheten i ett sådant pastost måleri. De har
också reagerat med svikna epikureiska krav.
De vill sympatisera med en målare men
finner det omöjligt att reagera sympatiskt
till detta måleri. Oftast anför de avvikande
tycken just på denna punkt för att
berömma helt andra egenskaper i Evert
Lundquists måleri. En av de få som ryckts
med av den koloristiska tyngden har varit
Gotthard Johansson, medan hans
kritikermotsats, Yngve Berg, från Lundquists debut
1934 ständigt har återkommit till den
motbjudande oljefärgstekniken. Ord som har
19—Ord och Bild, 60:de årg.
anförts av kritikerna under årens lopp har
varit »elefantiasis», »palettvanvett»,
»kraft-genialt»; man har inte funnit måleriet
»tilltalande» och man har erfarit »blandade
känslor» inför det. Ändå har få målare
under hela sin verksamhet bemötts med
sådan respekt som Evert Lundquist. Hur
skall man ställa sig till dylika kritiska
invändningar, som gäller en betydelsefull
detalj i verket av en målare, vilken allmänt
betraktas som en av vår tids mest
självständiga och problematiska.
Givetvis är det inte okunnighet eller
omedveten smaklöshet som driver Evert
Lundquist att ständigt utmana kritik och
publik. Om man tänker sig att en i övrigt
kompetent målare, som i många avseenden
vinner erkännande, just i ett betydelsefullt
avseende inte tillfredsställer kritikerna, och
att han skulle måla sina verk så att han
tillfredsställde dem även i detta avseende,
så skulle dessa verk få en helt ny
gestaltning. Ett dylikt tankeexperiment visar hur
kritikernas argumenteringsmetod i detta
avseende utgör ett löst och ogenomtänkt
tyckande, lika löst som då man redogör för
vad man inte finner »tilltalande». Kritisk
praxis är dessvärre sådan att man utsätter
element i målares verk för en dom utan att
man tänker sig hur detta måleri skulle te
sig utan just dessa element eller med dem
utförda på det sätt som kritikern finner
lämpligt.
Det pastosa är nu en gång ett
konstitutivt drag i Evert Lundquists måleri. Man
borde kapitulera inför detta, när man har
gjort klart för sig att målaren själv räknar
med detta medel som grundläggande i sitt
verk. Helst bör man undersöka vad den
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
