- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
378

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kjell H j er n

Claes Thel ander och Annika Tretow
i »Kärlekens maskerad» av William
C ongreve.

stycke kleinkunst av stor verkan och Benkt
Åke Benktssons gamla råskinn till far och
Semmy Friedmanns fabulösa astrolog agerade
också med det rätta komedianthumöret och
hade anpassat sig väl efter pjäsens stil.
Erland Josephson fick som den unge
lebemannen först i den scen, då han skulle spela galen,
ett mera övertygande grepp om sin roli; som
resonnör föreföll han vara i pojkaktigaste
laget och var lite för modernt ledig i den stora
peruken; som Stephen Haggard framhåller i
sin bok om teater kräver varje århundrade sitt
speciella sätt att gå . . . Som den unga damen
gjorde Gerd Hagman sin debut för
göteborgspubliken, vilken sedan dess nästan alltför
ingående lärt känna hennes ambitiösa och till
och med skickliga, men något för
understrukna komedispel, där man lite väl ofta
hör replikernas osäkras, innan de avlossas.

Jämför man Congreveföreställningen med
nationalscenens framförande av en annan
engelsk sjuttonhundra talskomedi, Sheridans
Skandalskolan, framstår den förras
landsorts-mässighet i öppen dag. Däremot skulle man inte
när som helst kunna få se en lika god
föreställ

ning av Kaj Munks Kärlek som den som
Stadsteatern gav i Torsten Hammaréns regi.
Pjäsen kan man ha sina dubier om, men vilken
betydande dramatiker Munk i lyckliga
ögonblick är, dokumenterade den lysande
framställda inledningsscenen, där prästen bjuder
församlingsborna på födelsedagschoklad. I den
scenen hade Hammarén kunnat besätta roller
på en och två repliker med teaterns yppersta
krafter — Maria Schildknecht, Elsa Widborg,
Berta Hall Ludvig Gentzel och Sven Miliander
— men den naturlighet med vilken
replikskiftenas väv handhades var resultatet av en
regikonst av sällsynt lödighet. Utgjorde
inledningsscenen en triumf för teaterns ensemblespel,
förstärkte Tore Lindwalls nyanserade
framställning av huvudrollen, spelad i en om diktaren
erinrande porträttmask, föreställningens
karaktär av äkta inlevelse i dramat. På en punkt
svek det goda omdömet emellertid regissören:
han hade dragit ut på den obehagliga,
uppriktigt sagt oärliga slutakten alltför mycket, där
en beskärning istället varit rekommendabel.
Det skall inte förtänkas Tore Lindwall, om han
inte lyckades övertyga en om sanningshalten i
detta avsnitt, som Munk aldrig rådde med att
ge en slutgiltig dramatisk form. Bland de många
styvt utformade birollerna skall Benkt Åke
Benktsson nämnas för sin frodiga bisp, medan
det nog måste sägas, att Yngve Nordwalls
fripredikant, som visserligen var bestickande
och utmejslad med fyndigt karakteriserande
smådrag, bröt sig ut ur den stil, som stycket
spelades i; att man tvivlade på hans religiösa
uppriktighet var dessutom en stor brist.

Den enda av föreställningarna på stora
scenen, som i intresse kunnat tävla med
framförandet av Kärlek, var O’Neills Si, iskarlen
kommer, som Stig Torsslow satt i scen. Någon
konstnärlig framgång av samma mått blev
framförandet visserligen inte, men det var en
i många hänseenden levande föreställning,
som dock på några viktiga punkter svek det
väckta intresset. Tore Lindwall, som genast
efter den stora rollen i Kärlek anförtroddes
den inte mindre krävande uppgiften som
Hickey, huvudrollen i O’Neills pjäs, hade utan
svårighet träffat provryttaren på kornet,
medan däremot den fruktan, som denne
camou-flerar underen beskäftig omtanke om vännerna,
knappast hade den intensitet, som var
önskvärd. Rollen hade f. ö. säkerligen legat bättre
till för Kolbjörn Knudsen och i en
önskebe-sättning skulle man också gärna ha sett Sven
Miliander som anarkisten, en roll, som nu

378

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free