Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgsteater. Av Kjell Hjern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgsteater
Olle Florin vann en personlig framgang msd,
dock utan att kunna vara den stöttepelare för
föreställningen som här fordrades. En klar
felplacering var det att låta Herman
Ahl-sell spela den unge angivaren, som i hans
utformning blev något helt annat än det
nervknippe som O’Neill antagligen tänkt
sig. Utmärkta skådespelarprestationer bjöds
det annars på överlag bland de
färgstarka alkohologer och deras uppassare, som
regissören samlat på Harrys bar: Benkt Åke
Benktssons krögare, Arne Nybergs journalist,
Claes Thelanders jurist, Martin Ericssons
kapten, Karl Magnus Thulstrups
tivoliarbe-tare, Carl Hugo Calanders och Jan-Erik
Lindquists hallickar; särskilt minnesvärda var
Benktssons auktoritative krögare och Nybergs
förkomne journalist, vilken senares stora
monolog tillhörde en av de absoluta
höjdpunkterna i föreställningen.
Anglosachsisk dramatik har kvantitativt
dominerat repertoaren. T. S. Eliots
Cocktailpartyt gavs i en vårdad studioföreställning i
Helge Wahlgrens regi, som emellertid av
pietet för den religiösa förkunnelsen (antar
man) inte tycks ha observerat att det bitvis
åtminstone är en uppsluppen och kvick
komedi Eliot har skrivit. Särskilt
framförandet av första akten kom att lida av detta och
man beklagade att Elsa Widborg, som här
framträdde i sin enda egentliga roll under
spelåret, inte hade fått utforma sin lady
Lavinia på ett sätt, som tagit hennes fantasi
mera i anspråk. Föreställningens värden låg
nu i Annika Tretows fina gestaltning av Celia
och i Claes Thelanders karakteristik av den
manliga huvudrollen; man hade hor illusion av
en inifrån förbränd människa. Thelander hör
till dem, som kan få det att hända något inom
en människa, även när komediens tonfall
krusar replikerna och det har inte varit utan
skäl som den unge skådespelaren under
senare år tilldelats flera bärande roller.
I Shaws Mannen och hans överman var
Thelander åter i elden och gestaltade där
Tanner, författarens språkrör, med en kraft,
vitalitet och känsla för pjäsens stil, utan
vilken föreställningen hade varit alldeles förgäves.
Framförandet klargjorde visserligen att
stycket delvis är förlegat, men också att det
fortfarande är värt att spelas — fast helst bättre
än vad som här var fallet. Särskilt spinnsidan
var svagt rustad, med en Ann — Gerd
Hagman — som inte hade mycket av den boa
constrictor, som Shaw talar om, och som skall
Tore Lindw all som pastorn och Ulla
Jacobsson som Rebecka i »Kärlek»
av Kaj Munk.
förklara varför Tanner faller just för henne.
Under teaterns nivå var Eva Stiberg, som
visserligen var skön som en mannekäng, men
genomgående talade i prövande kursiv som
en nyutexaminerad småskollärarinna. Jämte
Thelander bar Martin Ericssons Ramsden och
Erland Josephsons Octavius upp
föreställningen, så gott det gick; den senare
överraskade med en utomordentligt rolig
poetkarikatyr och bland smårollerna lade man
märke till Carl Hugo Calanders unge amerikan
för hans naturliga replik.
Knut Ström, som i en person förenar
regissörens och dekorationsmålarens talanger,
brukar åtminstone en gång om året få sig ett
»uppsättningsstycke» anförtrott. I år blev
detta av en något enklare kvalitet än
sedvanligt — den amerikanske dramatikern Elmer
Rice’ Drömflickan, en pjäs, som utgör en
något ogenerad dramatisering av en känd
novell av James Thurber; densamma som
legat till grund för Danny Kaye-filmen Här
kommer en annan. Av Rice’ libretto om den
dagdrömmande flickan hade Ström gjort en
mycket underhållande föreställning, där man
visserligen kunde invända mot att han
dekorerat de scener, som bara skall existera i
flickans drömmar, lika realistiskt som dem, som
utspelas på ljusa dagen. Detta betyder emellertid
inte så mycket i detta föga seriösa
sammanhang, där fyndigheten i scenlösningarna är
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
