Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några båtdikter frnå T’angdynastien. Av Helen af Enehjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H el en af Enehjelm
Då slaget föll och den turkiska generalen
An Lu-shan drog in i Ch’ang-an med eld
och svärd, gav kejsaren sig hals över huvud
av med några utvalda till samma avlägsna
bergprovins, Szechuan, dit Chiang-kai-sheks
regering tusen år senare flydde undan
japanerna. Tusentals människor följde
monarken, och om flyktingståget skrev Tu Fu
senare: »Under en hel evighet stapplade jag
med min familj till fots.. . genom smuts
och gyttja stretade vi framåt, tätt slutna
intill varandra . . . gamla män som sett
åren förgå i hundra cykler grät i hemlighet
tysta tårar». De uppretade soldaterna
fordrade att Yang Kuei-fei skulle sona sina
brott med sitt liv, och snart förevisades
hennes små sockor för »hundra mynt per
person» och skalderna besjöng hennes
sorgliga öde.
Endast några månader därpå mördades
den turkiska usurpatorn av sin egen son,
den gamla kejsaren abdikerade till förmån
för tronföljaren, och de kejserliga arméerna
återerövrade Ch’ang-an. Li Po anses ha
följt med till Szechuan; han skrev några
dikter som han eufemistiskt nog gav namnet
»Kejsarens Rundresa i Västern», men hans
verkliga känslor synes ha kommit fram i det
han en gång utbrast om dessa händelser:
»O vandrare, vi kommer du till en så
förskräckande plats?» Förtrollningen var
bruten. Då han återsåg huvudstaden, med
dess tempel och palatser i förkolnade ruiner,
ägde han tillräckligt herravälde över sig
själv för att utan att svikta kunna läsa upp
den dikt han hade skrivit under sina
glansdagar, »Flodmelodin». Då hade han
beskrivit hur årorna av körsbärsträd drog
päronträdsbåten lätt över de dansande
vågorna, hur flöjter i för och akter blandade
sina toner med Skönhetens döttrars sång
och hela provianten bestod av ett ansenligt
antal vinflaskor. Han trodde sig redan då
vara i paradiset och dessutom kände sig han
och hans sällskap fria som måsarna där de
lättjefullt flöt fram över den till synes
änd
lösa sjön. Då påstod han att berömda sånger
(dikter) består lika länge som solen och
månen i sina banor och att själva de stolta
tempel och slott som låg kringströdda på
stranden förkunnade sin egen flyktighet.
Varje odödlig sång lever för evigt bland
Lycksalighetens Öar, »men snarare kunde
detta vatten flyta bakåt till sin källa än
rikedomar och världslig ställning bestå».
Åtminstone vad hans egen diktning
beträffar har han fått rätt.
Tu Fu greps under flykten från Ch’ang-an
av turkarna och inspärrades för en tid i
ett fångläger, men han tycks ha tillbringat
många år i Szechuan, några av dem av
dikterna att döma på en husbåt, och han
överlevde katastrofen med fjorton år. Under
sin ungdom hade också han skrivit
konventionella dikter om roddturer, då vid
solnedgången en prins låter handen glida över
vågtopparna från den fritt drivande båten
och en vacker ung flicka flätar
näckrosrötter tillsammans med sidentrådar innan
ett bläcksvart moln seglar upp på himlen
och tvingar den unga mannen att hastigt
skriva sin dikt färdig. Men efter den svit
av dikter i gammal stil Tu Fu skrev för att
uttrycka sin fasa över massakrerna och
tvångsuttagningarna till krigstjänst, över
de stora öde områden där endast några
kvinnor svängde hackan och försökte tvinga
plogen genom tistlarna, blev hans dikter
allt mer sorgbundna. Fletchers viktorianska
nödrim vanställer på intet sätt Tu Fus
ursprungliga tanke, till exempel hans längtan
efter sina bröder en månskensnatt eller den
känsla av ödslighet som överväldigar honom
då han efter många års bortavaro återser
ruinerna av ett en gång ståtligt hus, med
åkermöss i de rasade väggarnas springor
och skärvor av dyrbara kosmetikdosor i
stoftet, men Witter Bynners tolkningar
lyckas frambesvärja själva hans ande.
För många moderna läsare skulle två av
Tu Fus rätt elegiska sena båtdikter
kanhända förefalla vackrast av alla båtdikter
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
