Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några båtdikter frnå T’angdynastien. Av Helen af Enehjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N ågra båtdikter från T’a n g d y n a s t i en
från Tangdynastien, kanske för att den tid
av skräck och osäkerhet under vilken de
skrevs så mycket liknar vår egen, och Tu
Fus sätt att lägga band på sitt temperament
så mycket påminner om vår egen påtvungna
förbehållsamhet. Var Li Po något slags
exotisk blandning av Musset och Byron,
och Po Chu-I något mitt emellan Hugo och
Wordsworth, är Virgilius och Pusjkin de
enda namn som erbjuder någon sorts
motsvarighet till Tu Fu. Om man översätter
följande två av Fletcher tolkade båt dikt er
till svenskan förnimmer man kanske ett
svagt eko av det budskap Tu Fu en gång
överlämnade åt sina olyckliga landsmän:
Min spegelbild i natten
Några strödda grässtrån. En landsbris blåser lätt.
En svindlande mast. En enslig båt i natten.
De vitt utströdda stjärnorna hänger över hela
rymden.
Månstrålarna löper i kapp med Yangtzes ström.
Hur kan jag uppnå ryktbarhet med min penna?
Jag är utsliten — skulle det vara bättre att avstå
från mitt arbete?
Jag driver utanför livet — och vad är jag
egentligen ?
En mås som flyter mellan jorden och himlen.
Yo-Yangtornet
Jag har redan länge känt till Tung-tingsjön.
Äntligen blickar jag ut över den från
Yo-Yangtornet
Den skiljer åt två länder söderut och österut
medan jord och himmel simmar evigt i dess vatten.
Här finns varken släkting eller vän.
I sjuklig ålderdom är denna ensliga båt mitt allt.
Krigshästen trampar bergen mellan mitt hem och
mig.
Ja, mina tårar faller bittert ner över båtrelingen.
Med dessa dikter är man långt borta från
de vanliga passiva båtdikterna där poeten
beskriver barn som samlar säv, flickor som
plockar näckrosor, ensamma metare som
dricker sitt vin vid stranden, eller berusade
sällskap som ror till öar endast för att göra
sig törstiga på nytt. Här, hos Tu Fu, är
man äntligen oberoende av båtdiktens
konventioner under Tangdynastien, befriad
från såväl ämbetsmannens pliktskyldiga
leende då han ser stadsbornas rödhjuliga
ekipager samlade för att möta vid bryggan
som hovmannens väldolda vanmaktskänslor
då han beger sig ut på sjön med
anspråkslösa sångerskor vilkas nycker inte kan
bringa ett rike på fall. I den femtioåriga
Tu Fus ensliga båt finns det varken tvång
eller anspråk. Det som finns kvar är en
människa som kan visa sin nöd och ändå
förefalla oss ädlare än den högst uppsatta
mandarin, en själ på sin ensamma färd mot
evigheten. Att Tu Fu verkligen slutade sina
dagar utmattad, efter det hans båt hade
förlist i ett häftigt oväder, verkar
härvidlag både antiklimax och symbolisk
överdrift, liksom Li Pos mera mytiska dödssätt.
Det väsentliga om livets ström och sättet
att förhålla sig till den står att läsa i
båtdikterna.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
