Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nathan Söderblom och Erik Axel Karlfeldt. En brevväxling. Av Per Henningsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nathan Söderblom och Erik Axel Karlfeldt
Utflykten blev givetvis lyckad och
Karlfeldt skriver omgående ett tackbrev1:
Stockholm den 2 maj 1928
Ärkebiskopen och Ärkebiskopinnan Söderblom.
Min hustru och jag sända vårt hjärtligaste och
vördsamma tack för Upplandsfärden. Något så vackert, så
lärorikt, så strålande tycka vi oss sällan ha varit med
om. Sannerligen, Sverige är rikt och stort som har
sådan landsbygd, sådan gammal kultur att visa! Men
förevisaren var också den bästa. Anda och liv, värme
och kärlek lät han oss samla in, glädje och solsken för
kommande dagar och vägar.
Tack jämväl för den okonstlade gästfrihet vi åtnjöto
i ärkebiskopsgården! Vi vågade känna oss nästan som
hemma där, fastän vi båda ha en viss skygghet för
palatsen. Lycka och frid hägne Edert hus, önska Edra
tacksamma och tillgivna
Gerda Karlfeldt. E. A. Karlfeldt.
20 april följande år föreslår Söderblom en
ny »upptäcktsfärd i Uppland och Roslagen».
Den skulle börja i Uppsala den 11 juni och
delvis gå över några platser som planerades
året förut men då ej medhanns. Denna andra
upplandsfärd blev emellertid aldrig av.
Ett odaterat brev torde härröra från 1928,
då det talas om Sigrid Storråda, dvs. Sigrid
Undset, som fick litteraturpriset det året.
Likaså nämner Söderblom Rydberg — det var
1928 hundra år sedan han föddes. Brevet
lyder:
Broder!
Ack, ta Rydberg. Mycket beklagar jag att jag inte
kan komma i morgon till Akademiens middag för Sigrid
Storråda. Men jag är verkligen hindrad. Tillgiv
nödvändigheten.
Tuus
Nathan S—m.
Akademisammanträdet 1929 blev främst
Karlfeldts. Han var ånyo direktör och talade
till 150-årsminnet av Wallins död om
»psalmis-ten från den svenska mästaresångens tid».
Psalmtonen låg i luften och efter
förhandlingarna läser Karlfeldt »Snabbt jagar stormen
våra år» (Psaltare och lyra är ej K:s egen
titel). Enligt Fogelqvist var det det enda
poetiska livstecknet det året. Söderblom måste
ha blivit särskilt gripen — här kom ju
verkligen en riktig psalm, även om den dogmatiska
bekännelsen fortfarande uteblev. Den ofta
citerade slutstrofen kallar Fogelqvist »en
psalmstrof i Wallins egen anda» och dikten
1 Intendent Gösta Egrell, som ställt bilar till
förfogande och själv deltog i färden, berättar utförligt
om denna i en artikel, som inom kort kommer att
publiceras å annan plats.
blev ju i sin helhet intagen bland
läsepsalmer-na i nya psalmboken, dock troligen icke utan
diskussion. Det var i varje fall helt i
Söderbloms anda, som i psalmbokens mångfald såg
ett av de främsta uttrycken för den heliga
allmänneliga kyrkan, en ekumenisk antologi.
Då han den 12 april 1931, tre månader före
sin egen död, jordfäster Karlfeldt håller han
inget griftetal utan läser endast ur Bibeln,
psalmboken och den bortgångnes egen
diktning och slutar med »Giv oss en härd att njuta
vid ...»
I det brev som Söderblom skriver efter den
ovannämnda akademisammankomsten — där
Otto von Friesen efterträdde Esaias Tegnér
— nämner han några bibelställen som
anknyter till Karlfeldts minnestal över Wallin.
Karlfeldt hade talat om Wallins omdiktning
av »Wachet auf, ruft uns die Stimme» och
kallat den »en av kristenhetens väldigaste
sånger om det största och yttersta av tingen».
»Men samma röst, som härmar domsbasunen,
kan också sjunka till innerlig viskning. Wallin
fångar ett lätt anslag ur Höga visan och diktar
därtill om själens, himlabrudens, förälskade
och svärmiska längtan: Var är den vän, som
överallt jag söker?»1 Brevet lyder:
Skald och vän!
Tack. Du välvde över Tegnér och J. O. W[allin] och
Berzelius och oss allesammans en tung, pålitlig nordisk
himmel. Det är och var vad vi bäst behöva. En
obeskrivlig stämning uppstod. Vi förflyttades till en större
rymd. Vissheten stärktes om att Gud styr.
I Höga Visan 8, 6 finns ej det brinnande Gehenna,
som också hade kunnat användas, men väl dödsrikets
obetvinglighet och dödens styrka. Elden är Herrens
nitälskans eld. Tolkningen utmärkt. — I lustgården
talar grundtexten verkligen om ljudet av Herren, som
vandrande. Både LXX och Vulgata ha riktigt [grekisk
text =] tum audissent vocem Domini Dei
deambu-lantis in paradiso. Men Din poetiska hörsel har låtit
rösten vandra deambulanterø i Edens alléer. När
Herrens röst går Psaltaren 29, 3, är det åskan.
Hoppas Ansgars ande besöker Dig.
Hälsa. God Jul med Herrens frid.
Din vän
N. S.
I december 1930 besöker Sinclair Lewis,
som fått nobelpriset, Sverige och Söderblom
försöker få honom till Uppsala. Han skriver
den 5 dec. till Karlfeldt:
Broder!
Om det inte vållar Dig omak, skulle jag vara mycket
tacksam för ytterligare sex eller åtminstone fyra
biljetter till Sinclair Lewis föredrag på Börssalen.
Förmodligen skall han besöka Upsala. Nyttigt vore
1 Tankar och tal, s. 151 f.
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
