Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt. En studie i parallellitet. Av Carl Magnus von Seth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt
yttrandet »inte Fröding med
dragharmoni-kan» karakteristiskt. Edfelts lyrik är inte
musikalisk som Gullbergs. Men det måste
ha varit Fröding som sammansatt
karaktär de uppskattat, var och en med
utgångspunkt från sin erfarenhet.
Vi ska nu undersöka på vilka punkter
Edfelt och Gullberg möts i sina första
diktsamlingar: Edfelts Gryningsröster (1923)
och Unga dagar (1925) och Gullbergs I en
främmande stad (1927).
2
Gemensam för båda är känslan av
främlingskap i denna världen. Hos Edfelt heter
det i Gästen (Gryningsröster):
Som eld min heta panna bränner
av den förvissningen: jag är
en gäst och främling här. —■
Hos Gullberg blir ensamhetskänslan dov
och tryckande, får skarpare konturer
genom ett rörligare språk; men den är av
samma art:
Ingen måne, ingen stjärna skall blänka genom
dimman
i de ödsliga trakter där vi färdas, ingen lampa
skall tändas i kupén och belysa våra obekanta
medpassagerares dunkla anletsdrag.
Hos Edfelt får situationen också
konkretisering i fången som sitter inmurad i sin
cell. Hos Gullberg heter dikten Fångarna
och är av 1927. I Edfelts dikt Fången
(fyra år tidigare) är tonen resignerad:
Blott sällan tränger solen hit
igenom cellens galler. –-
Men jag är nöjd, och jag har lärt,
att detta nu är mera värt
än förut skog och dalar–––
Det är tydligt, att det för dem båda gått
upp att med diktarskapet följer försakelse,
distans mellan poeten och människorna.
En mystisk samhörighet med det andliga
kan då göra sig förnimbar. I poetens rum
känns »en främlings andedräkt»:
Hjalmar Gullberg, omkring 1927.
En främlings andedräkt
kan jag i rummet känna.
Lycksalig och förskräckt
jag griper bok och penna.
Gör kort min väntans kval!
Låt mig befinnas värdig!
Ge order, principal!
Diktera! Jag är färdig.
Stämningsläget är detsamma hos Edfelt i
dikten Den heliga minuten, tryckt fyra år
före Gullbergs dikt. Fram mot natten
glöms vardagen, kommunikationerna står
öppna mot det översvinnliga:
Allt är ändlöst tyst, som vore
stannat själva livets slag.
Men det skälver i det tysta
och det känns som vore
mina läppar kyssta
utav någonting, som jag
ej förstår och vet–––-
Det är intressant att studera två dikter
med speciella likheter: Begravning (Unga
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
