Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På promenad med marginalpoeten. Av Günter Dallmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunter Dallmann
Dygdiga män, som till jazzhaken vandra,
må efter detta, från åtta till tolv,
stajla beskedligt i frid med varandra
på restaurangernas bonade golv.
Vördiga gubbar, som värnar moralen,
äter sin stångkorv och tar sin ranson.
De andra går nyktra och vickar på Nalen
till glädje och gagn för en räddad nation.
Men fyrtiotalets poetiske journalist, som
vi tidigare (se under II) presenterat på
typisk hemmaplan, vore inte den han är,
om han lät obeaktat vad som rör sig inom
de högre sfärer där litteris et
artibus-meåaå-jen hägrar. Fyrtiotalets marginalskald
skärskådar på sitt sätt fyrtiotalismens Sturm
und Drang — närmast med anledning av
Evert Taubes förslag så sent som på hösten
1949 att de unga diktarna skall skickas ut
i folkparkerna och möta sin publik öga
mot öga. Hur skall det gå med de unga
diktarna då — och med publiken —• och
med dikten sist men icke minst? Så här
enligt skalden-frifräsaren:
Poet i en park.1.?
Imaginationens bortaplan
■—■ fy för subjekt-predikat!
Och ögonhålornas tomma titt
på outsägligt.
Att skrika ångest i öronspiraler.
Att glandula spinalis.
Men deras tomma skalle.
Jag ville smeka
likt snyftande blåstångs ambivalens
nel mezzo del cammin’.
Var god läs Thomas ab Aquino!
di nostra vita mi trovera in una selva obscura.
Ty det begriper ingen vanlig lurk.
T. S. Eliot däremot.
O, dessa enkla social-demokrater.
Rakt-på-sak-folkets interrogativa fixering,
för att om möjligt ta ut satsdelarna!
Nej! Blott över min döda kropp!
Dedyka men ha selanna kai Pleiades
och det var grekiska det; non leguntur.
Att såsom vår stora lärdom.
Nu! Slutet är nära!
Dikten tryter!
Nu tröt d . . .
Och folket applåderar nog.
Om de fattade ?
Nej, men de tyckte alla att det va något visst...
Kan det sägas bättre och har det sagts
bättre sedan Camera obscura? Om man
vill får man gärna tolka dikten som sorgset
tårfylld trots allt: modernismens bistra öde
i folkgunstens återvändsgränd.
Som all äkta dikt med anknytning till
samhällets idéstrider inspireras och oroas
också marginalpoesin av radikala
önskedrömmars kompromiss med den
genom-rationaliserade, mättade, socialförsäkrade
juste milieu. Utvecklingen från
tjyvsam-hället och klasskampen till ombonat
Folkhem med välorganiserad medborgartrivsel
ställer revolutionens gamla garde utanför,
och inför all standardiserad folkbildning
och planmässig första majkavalkad, där
dammiga standar vädras för hygienens
skull, grips skalden-observatören av både
yrsel och en smula vantrivsel i
civilisationen. På arbetarklassens vägnar kommer
en djup sorgesuck från »den svenska
pressens styvaste marginalpoet» (enligt
recension av fil. lic. Stig Ahlgren), signaturen
Kluck i Arbetaren, med anledning av
konstens införande i Folkets hus:
Avpoletterade.
Här hängde nyss Branting i hövdingaskick
på B-salens betsade vägg
och den knotige Lenin med stickande blick
och Krapotkin med böljande skägg.
Här hängde ock Hinke med fladdrande slips
och med bockskägget spetsigt av hån,
och Sacco—Vanzetti i rämnande gips
hängde gula och glömda i vrån.
Men tiden förändras och släktet med den
och intet är mera som förr.
Vår ungdoms beundrade uppsatta män
bärs ut genom B-salens dörr.
Vi käftar som förr om den stora Idén,
om reformer och revolution,
men Rembrandt, Picasso och prins Eugen
ger inget av inspiration.
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
