Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monsieur de Staël. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Monsieur de S t a el
att tala om föll ej på hans lott, och han var
en minst lika dålig hushållare som sin
företrädare Creutz. När Staél den 9 maj 1802
gick bort, ännu inte 53 år gammal — efter
ett slaganfall, sedan han en längre tid tynat
bort i något som förmodligen hade sin
grundorsak i paralysie générale — hade
hans hustru i elfte timmen tagit sig an
honom igen och fört honom med sig på en
resa för att om möjligt söka bot för hans
krämpor. Han hade då under ett par år
levat i djup misär och inaktivitet i Paris,
som han inte kunde eller orkade slita sig
ifrån. Där hade den slagne mannen in i det
sista belägrats av otaliga björnar och av en
minst sagt uppseendeväckande väninna
från fordom, den då mer än 75-åriga
aktrisen och demimonden Mlle Hippolyte
Clai-ron, som han även under sina sista år trots
sin urusla ekonomi gav ett årligt underhåll
och betydande gåvor. Han levde och dog
som han under hela sin mannaålder varit:
som en genuin 1700-talsaristokrat av
utpräglat kosmopolitiskt snitt. Men därutöver
hade Eric Staél von Holstein utfört en
betydelsefull och delvis förbisedd gärning
som diplomat.
Gustaf III kom snart underfund med, att
Staél inte var hans man. Redan från mitten
av 1780-talet började Staél i sina depescher
dissekera den hopplösa ställningen i
Frankrike och Ludvig XVI:s indolens och
vankelmod på ett sätt, som han med säkerhet
kunde förvänta ej skulle tilltala en man som
Gustaf III. Den 9 juli 1789 skrev han en
nästan profetisk depesch om den väntade
revolutionen till kungen, varefter han
ställdes under hemlig bevakning av Axel von
Fersen d. y. och dennes intime vän och
systern Sophie von Fersen-Pipers älskare
Evert Taube, den forne konkurrenten om
ambassaden. Makan förorsakade honom
extra svårigheter genom sin oförsiktighet
och lust för intriger. Hon menade väl många
gånger men skadade honom vanligen mera
än hon gagnade hans sak.
32—Ord och Bild, 6o:de årg.
Åren 1789—1791 genomgick Staél en svår
andlig kris, som utlöstes av en alltför stor
arbetsbörda i samband med oroligheterna i
Paris, oron för den väntade rappellen,
hustruns otrohet och familjen Neckers
oginhet. Hela tiden skrev han dock verkligt
innehållsrika och informerande rapporter
till Gustaf III, vilkas form ibland fick en
avslipning av hans dåvarande
ambassadsekreterare Eric Bergstedt, någon gång av
Mme de Staél själv. Den 12 april 1790
vädjade han till Gustaf III: »Jag tror att
Eders Majestät icke skulle hysa det ringaste
tvivel om riktigheten av min uppfattning,
om Eders Majestät hade tillfälle att vistas
i Frankrike som privatman bara 24
timmar.» Men det var att tala för döva öron.
Kontrarevolution samman med kejsarinnan
Katarina var nu det stora ledmotivet för
den svenske kungens handlande, och trots
att Staél var djärv nog att uttala direkta
varningar för denna politik och t. 0. m.
framlägga bevis för Katarinas opålitlighet,
var Staél en dömd man, en jakobin i kungens
ögon. I slutet av 1791 kom rappellen och i
början av februari nästa år reste Staél
hem till Sverige.
Gustaf IH:s oväntade bortgång efter
attentatet i mars 1792 förändrade med ens
situationen för Staél liksom för så många
andra svenskar, och han stod inför sitt livs
betydelsefullaste skede. Intim vän med
schweizaren Lavater och flera andra ledande
andeskådare på kontinenten hade Staél
under sin sjukdom brevväxlat med bl. a.
Gustaf Adolf Reuterholm i Sverige. Genom
Carl (Jöran) Bonde introduceras han hos
regenten hertig Carl och blir i Reuterholms
frånvaro den som i praktiken förmår den
alltid vacklande hertigen att bryta med
gustavianerna och inleda ett närmande till
det revolutionära Frankrike. Detta
uppvisades i detalj av Simon Boéthius redan
1888/89 i de ovan nämnda uppsatserna i
Historisk Tidskrift och har vederbörligen
beaktats av Ludvig Stavenow i tionde delen
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
