Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realisten Caravaggio. Av Alf Liedholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Lied holm
han en duk som återigen förtäljer något
väsentligt om honom själv. Det var en
»David och Goliat» och enligt traditionen
skall Goliats avhuggna huvud vara ett
självporträtt. Bilden som tillhör Galleria
Borghese i Rom är innehållsligt mycket olik
en skildring av samma ämne, nu i Wien,
som måste vara tidigare, ty den visar en
glad, nästan leende David som är stolt
över sin bedrift och som är klädd i en
förhållandevis kompakt dräkt som är
påfordrande och verklighetsinriktad. Bilden i
Galleria Borghese erbjuder ett helt annat
stämningsläge. Dels fyller da vidfiguren inte
bildytan på samma sätt, dels är Davids
ansikte starkt vemodigt. Ur Goliats
avhuggna huvud ropar rena livsskräcken. I
realiteten avbildar detta huvud nämligen
ingen död människa utan en som lever
trots att huvudet blivit avhugget. Och den
stämning av vemodsfylld eftergivenhet
som präglar Davids ansikte förstärks av
ett draperi som skänkts en helt annan
struktur än tidigare. Det är mjukt och flytande
och återfinns i Caravaggios sista verk. Av
självhävdelsen och vardagsrealismen från
bilderna i Santa Maria del Popolo finns i
denna staffliduk intet kvar. Den berättar
om ångest, oro och underordning och kunde
sägas vara en profetia om framtiden.
I Neapel som då tillhörde Spanien
trivdes Caravaggio till en början som fisken i
vattnet. Som målare var han nu berömd
över hela Italien, men det var säkert inte
det förhållandet som tillät honom att stanna
kvar i Neapel utan hans rykte som
slagskämpe. Ty vad som bland konstnärerna i
Rom inte brukade inträffa mer än någon
gång i månaden, det inträffade snart sagt
dagligen i Neapel. Där gjorde man sig bäst
förstådd med värjan och de konstnärer
som etablerat sig där och nått sin ställning
brukade med alla medel tillse att berömda
nykomlingar snabbt betogs lusten att
stanna kvar i staden och därmed göra
intrång på den napolitanska konstmarknaden.
Att Caravaggio fick vandra oantastad
omkring berodde kanske också på att man ville
studera hans inkomstbringande konst på
nära håll och i eget förvärvssyfte lära av
den. Det torde ha varit ett starkare skäl
än att Caravaggio hade en vapendragare
med sig, lärjungen Leonello Spada, som
beundrade honom, imiterade honom och
närmast var hans slav.
Efter någon tid tröttnade Caravaggio på
Neapel. För kyrkan San Domenico
Mag-giore hade han där utfört en stor och
betydande duk, »Kristi gisslande», vilken
fullföljer linjen från David och Goliath med
självporträttet. Konstnären anhöll att få
återvända till Rom med hänsyn till att den
dödade fallit i en duell i vilken han själv
blivit sårad. Avvaktande svar på denna
anhållan begav han sig till Malta, kanske
redan 1607. I juli 1608 fanns han under
alla omständigheter i La Valetta. Han blev
förekommande mottagen av
malteser-rid-darna och överhopades med beställningar.
Bland annat målade han stormästarens
porträtt, det enda lyckade porträtt som han
åstadkommit. Men naturligtvis inträffade
snart nog i Valetta detsamma som i Rom.
Caravaggio kom i gräl med en rättens
riddare där, drog blankt och kastades efteråt
i fängelse. Spada som på sin kant gjort
sig omöjlig, enleverade en morisk slavinna,
som var en annan riddares tröst och glädje,
och flydde med henne till fastlandet.
Även Caravaggio lyckades rymma. Enligt
traditionen tog han sig en mörk natt över
fängelsemurarna, uppbringade en bräcklig
farkost och nådde med dess hjälp Sicilien.
Det är tänkbart att traditionen till en del
stammar från hans egna skildringar vid
pokalen. Enligt samma tradition måste han
hålla sig dold i klostren, medan han
målade i Syrakusa, Messina och Palermo, då
han förföljdes av fiender från Malta. Man
kan fråga om dessa fiender existerade i
verkligheten eller blott i Caravaggios
fantasi. Styrkt är däremot att hans sinne
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
