Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realisten Caravaggio. Av Alf Liedholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Realisten Caravaggio
under dessa månader varit ytterst upprört.
Sommaren 1609 begav han sig åter till
Neapel. Dår erfor han att kardinal
Gon-zaga utverkat hans förlåtelse vid kurian i
Rom. Medförande sina ingalunda
oväsentliga besparingar från verksamheten på
Sicilien hyrde han i Neapel en feluck vilken
satte kurs på Ostia.
Av någon anledning sökte felucken hamn
ovanför Rom. När Caravaggio gick i land
blev han av misstag arresterad och kastad i
fängelse. Man tog honom för en annan
person. Då han efter några dar släpptes, hade
felucken försvunnit och med den samtliga
hans jordiska ägodelar. Lika fattig som när
han femtonårig kom till Rom vandrade
den berömde konstnären utmed kusten
mot den heliga staden och sökte med
blicken på havet återfinna felucken som för
länge sedan försvunnit vid horisonten.
Utan tanke på hetta och trötthet
stapplade han vidare dag efter dag. Även under
nätterna fortsatte han sin väg genom
traktens farliga sumpmarker. Till slut blev han
liggande vid stranden i feber, malaria. Det
var nära Port’ Ercole. Några fiskare
vårdade honom men efter ett par månader
dog han, 18 juli 1610. Hans antagonist,
konstskriftställaren Baglione som han i
Rom ofta malträterat kommenterade: »Illa
dog han, illa hade han levat.»
Att han dog illa, liksom slagen av det
illvilliga öde som i hans måleri ofta skymtat
för honom är säkert. Att han levat illa må
också vara sant, men lika sant är att han
ej levat förgäves. Baglione kände ej hans
märkliga arbeten på Sicilien, men även
om han känt dem, är det föga troligt att
det skulle ändrat konstskribentens
uppfattning. Men oss sena tiders barn som i
återvunnet skick, tack vare modern
restaureringskonst, kan ta del av dessa verk
skänker de storhet och lyftning åt
Miche-langelo Merisis irrande och trassliga liv.
Samtiden klagade över att målaren inte
hann att avsluta dessa målningar på grund
av den brådska som följde av att han var
jagad — eller trodde sig vara jagad. Men
det är väl osäkert om Caravaggio önskade
dem annorlunda. De är så fyllda av själslig
spänning och av stark känsla att de
svårligen kan ha gestaltats på annat sätt. I
dem utvecklar han de tendenser som
skymtat före sista flykten från Rom. Han återgår
till ungdomstidens höga och neutrala
bakgrunder men gör dem blott än högre. Han
avstår från den påträngande realismen och
låter draperierna ackompagnera gesterna i
mjuka och flytande strömmar. Liksom i den
åldrande Michelangelos verk har det
kommit in något gotiskt i Michelangelo Merisis
sista arbeten. En sluten klunga människor
är i dem — hur än ämnena växlar —
församlade i stora rum med hög rymd.
Antingen skjuter människomassan in i
bildrummet som en spetsig vinkel — Herdarne s
tillbedjan —• eller breder i förgrunden ut sig
efter en snett fallande linje, så i »Santa
Lucias begravning» och i den märkligaste
av dem alla, »Lazarus uppväckelse». (De
enorma grävande männen i förgrunden av
Luciabilden är förmodligen avsedda att
skådas något underifrån, ty på så vis
skänker de ett förstärkt perspektiv åt
kompositionen.)
I dessa verk, som måste sägas höra till
konsthistoriens märkligaste, visar
Caravaggio en gripenhet av ämnet, som är en
nödvändig förutsättning för deras
monumentalitet och höghet. Dualismen i håns
själ tycks för tillfället vara hävd. Han synes
försonad med ödet och beredd att
oförbehållsamt underkasta sig den världsordning
som han kommit att omfatta. I dessa
enkelt, nästan naivt berättade men sublima
skildringar är Caravaggio troende, hur det
nu har gått till. I dem blottar han djupet
av sitt väsen, mäktigheten av sin ande och
visar själv strax innan hans timglas rinner
ut vilken oerhörd konstnärlig kraft och
vilken förmåga till nyskapande som
naturen begåvat honom med.
509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
