Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- I. Utvecklingsläran och dess kulturhistoriska betydelse. - Darwin, hans lif och lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid sökt att hålla min tanke fri och i stånd
att öfvergifva äfven den käraste hypotes — och
jag kan ej låta bli att uppställa en sådan för
hvarje fråga — så snart den visat sig ej
stämma öfverens med sakförhållandena. I
själfva verket har jag ej häller kunnat handla
annorlunda, ty med undantag af korallrefven[1]
kan jag ej erinra mig en enda hypotes, som
jag ej efter någon tids förlopp måst
öfvergifva eller betydligt ändra.»
Fyra år före sin död tillfogade han följande
ord till själfbiografien: »För min del tror jag,
att jag handlat rätt, då jag gjort mitt lif till
en oafbruten arbetsdag i vetenskapens tjänst.
Jag känner det ej, som om jag hade någon
stor synd att ångra; men åter och återigen
har jag måst beklaga, att jag icke gjort mina
medvarelser mera direkt godt.»
De sista ord han yttrade på sin dödsbädd
voro: »Jag är ingalunda rädd för att dö.»
Darwin begrofs i Westminster Abbey,
Englands Pantheon, helt nära Isaak Newtons graf.
*
Den härskande grundtanken i all
descendensteori, att alla de olika former, i hvilka
det organiska lifvet kläder sig, utvecklats ur
gemensamma stamformer, kunna vi
visserligen spåra redan hos gamla tidens tänkare.
Men det var ej förr än mot slutet af förra
århundradet man vunnit en så bred grundval
af iakttagelser, att på den kunde byggas en
mera genomförd naturvetenskaplig förklaring
och formulering af utvecklingsprincipen inom
organismernas värld. Vid denna tid
uppträdde nämligen, förutom den redan omnämnde
Erasmus Darwin, fransmännen Lamarck,
Geoffroy St. Hilaire och flere andra — bland
dessa också ingen mindre än allfrestaren
Goethe — med mer eller mindre i detalj
gående förklaringar öfver orsakerna till den
organiska utvecklingen. Dessa rönte dock så
kraftigt motstånd från andra forskare, som
äfven de voro väpnade med den tidens hela
naturvetenskapliga lärdom — särskildt må
nämnas Cuvier, en af paleontologiens[2] och
den jämförande anatomiens grundläggare —,
att tron på arternas oföränderlighet tämligen
orubbad kvarstod både inom och utanför den
vetenskapliga världen under hela första
hälften af vårt århundrade.
Så uppträdde samtidigt (1858) Darwin och
Wallace. Jag har redan förut påpekat det
anmärkningsvärda i denna samtidighet. Men
redan mycket tidigare hade lösningen »legat
i luften». Såsom det efter offentliggörandet af
Darwins arbete visade sig, hade nämligen
väsentliga grunddrag af hans och Wallace’s
teori redan tidigare uttalats af tvänne deras
landsmän, nämligen 1813 af Wells och 1831 af
Patrick Matthew. Men ingen af dessa män
tyckes hafva varit medveten om, att de varit
på spåren lösningen af ett världsproblem;
deras arbeten buro ej häller någon frukt, och
det var först mycket senare som Darwin och
Wallace lärde känna deras åsikter. Var
ännu »tiden ej mogen» för uppfattandet och
uppskattandet af denna tanke? Darwin blef
det förbehållet att — med åtminstone delvis
samma medel, som föresväfvat hans båda
nämnda föregångare — en gång för alla ur
vetenskapens rike bannlysa miraklet d. v. s.
sammanhangslösheten i den organiska
världen, och att gifva åt utvecklingsläran en
sådan grundläggning, att densamma kunnat
verka omgestaltande på hela vår uppfattning
af lifvet och därmed sålunda ock på vår
uppfattning af oss själfva.
Då sålunda Darwin’s namn för alltid
knutits till härstamningsläran — en teori,
hvilken numera omfattas af flertalet själfständigt
arbetande naturforskare — är det ej så
underligt, att den allmänna uppfattningen
äfvensom skrifter af mera populär art ofta taga
Darwin’s lära, »darwinismen», i samma
betydelse som härstamningsläran. Och dock är
darwinismen eller som den ock kallas
selektionsläran (= läran om det naturliga urvalet)
blott ett sätt att förklara härstamningen, att
förklara, enligt hvilka lagar formutvecklingen
inom den organiska världen försiggår — att
uppvisa de orsaker, som varit och äro
verksamma vid växt- och djurarternas uppkomst
och utveckling.
Vi kasta nu en blick på det, som är
egendomligt för darwinismen i egentlig mening.
För att ej trötta mina läsare med en längre
abstrakt utredning, antyder jag här blott
några grundlinier; hela den följande
framställningen är ju afsedd att ifylla dessa konturer.
Darwin utgår vid sina undersökningar från
de förändringar, våra husdjur och odlade
växter äro underkastade under människans
inflytande, från det faktum, att djur och växter
i kulturtillståndet visa stor benägenhet att
förändras i flera olika riktningar (= att variera).
Vi veta, huru människan redan sedan lång tid
tillbaka begagnat sig af detta förhållande och
utvalt till fröplantor och afvelsdjur blott eller
företrädesvis sådana individer, hvilka i högsta
möjliga grad äga de för henne önskvärda och
gagneliga egenskaperna. När sålunda en
djuruppfödare önskar erhålla får med t. ex. fin ull,
utväljer han inom hela fårhjorden till afvelsdjur
endast de individer, hvilka i detta afseende
äro bäst utrustade. Bland dessa sålunda
urvaldas afkomma låter han återigen blott de djur
fortplanta släktet, som fullständigt motsvara
hans fordringar i ifrågavarande hänseende.
[1] Syftar på hans numera allmänt antagna förklaring
rörande korallrefvens bildningssätt.
[2] = Vetenskapen om de utdöda djurarterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Feb 15 13:42:31 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/organismer/0012.html
