Några blad ur organismernas utvecklingshistoria / 5 (1901) Author: Wilhelm Leche Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Utvecklingsläran och dess kulturhistoriska betydelse. - Darwin, hans lif och lära

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Genom att på detta sätt i hvarje generation blott
utvälja de individer, som hafva den finaste
ullen, erhåller slutligen vår djuruppfödare en
fårstam, som hvad ullens beskaffenhet
beträffar högst väsentligt kan skilja sig från
stamformen. När sålunda
genom ett under flera
djurgenerationer fortsatt, af människan
företaget urval de önskade
egenskaperna varit i ständig
tillväxt, medan de motsatta
egenskaperna undertryckts,
framkallas småningom en ny
»ras», som i väsentliga
egenskaper kan afvika från den
djurstam, hvilken tjänade till
utgångspunkt för afveln. Så äro
också flera af våra husdjursraser, hvilka
bevisligen härstamma från en och samma vilda
art, sinsemellan vida mera skiljaktiga än
många vilda djurformer, hvilka af alla
zoologer tillerkännas rangen af välbegränsade
»arter».

Fig. 2. Vild klippdufva (a) och några raser af dess ättling, den tama dufvan. (Efter Romanes.)

Ett belysande exempel på detta
sakförhållande erbjuda oss vår tamdufvas olika raser.
Samtliga dessa härstamma otvifvelaktigt från
en och samma vilda art, den flerstädes i
Europa förekommande klippdufvan. Men
såsom en blick på fig. 2, där några af
tamdufvans talrika raser äro
afbildade, lärer oss, skilja sig
samtliga högst betydligt från den
vilda stamformen (a fig. 2), och
detta ej blott till det yttre, utan
olikheten sträcker sig stundom
äfven till inre delar
(hufvudskålens form, refbenens bredd
och antal, ryggkotornas antal
o. s. v.). Lyckas däremot dessa
dufraser att undandraga sig
människans inflytande, hennes
urval, och blifva i tillfälle att korsas med
hvarandra, så uppträda åter förr eller senare
och i högre eller lägre grad de för den vilda
klippdufvan kännetecknande egenskaperna,
såsom de förvildade dufvorna på våra gator
otvetydigt ådagalägga, ty dessa hafva i
allmänhet återtagit stammoderns kostym: den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>