Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Landtdjurens uppkomst. - Individens utvecklingshistoria är en förkortad upplaga af släktets. - Alla högre ryggradsdjur, människan inbegripen, härstamma från fiskliknande organismer. - Funktionsväxling. - Fåglarnas uppkomst. - Likheter, framkallade af likartadt lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 82
utom ryggkotorna ej byggda som hos våra
fåglar, utan öfveensstämma de med kotorna
hos en del nu lefvande och hos talrika utdöda
kräldjursformer. 2
Gå vi så ett steg längre tillbaka i tiden,
finna vi i juraperioden lämningarna af en
fågel, hvilken i ännu högre grad afviker från
nutidens, på samma gång den närmar sig
till kräldjuren. Detta är den s. k. urfågeln
(Archaeopteryx lithographica, fig. 69), en
fågel af en kråkas storlek, af hvilken man
anträffat några lösa tjädrar samt tvänne skelett
Fig. 69. Restaurerad bild af urfägeln. Fig. 69 a.
Nägra svanskotor med stjärtpennor af densamma
(efter Romanes).
med fjädrar i Bayerns yngsta juraaflagringar;
ett af dessa skelett öfverlämnades till
paleontologiska museet i Berlin för en summa af
18,000 kronor. Att denna varelse verkligen
varit en fågel, framgår bland annat af dess
fjäderbeklädnad och af de bakre lemmarnas
byggnad. Fjädrarna, som äro mycket väl
bibehållna, likna fullständigt de nutida fåglarnasoch
beklädde hela kroppen utom hufvud, hals och
fötter. Dessa senare uppvisa fågelfotens alla
karaktäristiska kännetecken. Urfågeln skiljer
sig ifrån nutidens fåglar och öfverensstämmer
med kritperiodens därutinnan, att den är
försedd med tänder. Hals- och bröstkotornas
byggnad öfverenssfämmer med den hos vissa
af kritperiodens fåglar och hos vissa kräldjur.
Men i andra och viktiga
organisationsförhållanden står urfågeln lägre t. o. m. än
tandfåglarna och ansluter sig till kräldjuren. Sålunda
äro alla tre fingrarna fria och beväpnade med
fullt utbildade klor, medan hos alla öfriga
fåglar fingrarna äromerellermindresammanväxta,
och de klor, som stundom uppträda på ett
eller någon gång på ett par fingrar, äro nästan
alltid förkrympta och dolda i
fjäderbeklädnaden. Det lider väl ej något tvifvel, att
urfågeln begagnat sig äfven af sina fingrar vid
klättrandet å träd eller klippväggar.
Således har, i motsats till alla andra fåglar, den
förut påpekade arbetsfördelningen mellan
fram- och baklemmarna här ännu ej blifvit fullt
genomförd. Vidare har urfågeln en lång
kräldjurssvans, och mellan hvarje af dess kotor
äro ett par stjärtpennor fästade, alltså ett
förhållande, som väsentligen afviker från våra
fåglars (jämför fig. 69 a och 70). Slutligen
skiljer sig refbenens form från de öfriga
fåglarnas och likna kräldjurens; de sakna liksom
flertalet bland dessa de s. k. hakutskotten,
små utskott, som utgå från bakre randen af
refbenen (fig. 68); dessutom finnas bukrefben,
som aldrig förekomma hos fåglarna men
däremot hos många kräldjur.
Synnerligen betydelsefullt för bedömandet af
fågelklassens härledning är det i sasmmanhang
med de nyss omtalade fakta, att några af de
egenskaper, genom hvilka tandfåglar och
urfåglar afvika från de högre fåglarna men i stället
öfverenstämma med de lägre kräldjuren,
återfinnas i de modärna fåglarnas
fosterutveckling. Hos fågelfostret uppträda väl inga
utbildade tänder, men däremot
omisskänneliga anlag till sådana. De fria svanskotornas
antal hos fostret är betydligt större än hos
den utbildade fågeln, alltså närmande sig
förhållandet hos urfågeln; fostrets fingrar äro
liksom hos denna fria.
Vi kunna således ur ofvanstående fakta
draga den odisputabla slutsatsen, att
urfågeln, den äldsta af alla hittills kända fåglar,
tillika är den, som mest öfverensstämmer med
kräldjuren, samt att fågeln i sin
fosterutveckling bevarat några kräldjursdrag,
minnen från fågeltypens historiska utveckling.
Men urfågeln är, som vi sett, ännu fågel,
ej egentligt kräldjur. Dock står den så nära
gränsen, att det behöfves blott ett steg till,
och kräldjuret är färdigt. Då frågas: finnes
det kräldjur, hvilka i ett eller annat afseende
äro så beskaffade, att de kunna antagas vara
fåglarnas stamfäder? Härpå svara vi: bland
de nu lefvande kräldjuren finnes ingen sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
