Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Landtdjurens uppkomst. - Individens utvecklingshistoria är en förkortad upplaga af släktets. - Alla högre ryggradsdjur, människan inbegripen, härstamma från fiskliknande organismer. - Funktionsväxling. - Fåglarnas uppkomst. - Likheter, framkallade af likartadt lefnadssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 —
form, men bland de utdöda kräldjuren påträffa
vi former, som säkerligen stått våra fåglars
stamfäder mycket nära eller som åtminstone
Fig. 70. Svanskotor med stjärtpennorna af en nunida
fågel fefter Romanes).
ägde åtskilliga förutsättningar af den art, att
fågeltypen skulle kunnat framgå ur dem.
Under jura- och kritperioderna lefde en grupp
af kräldjur (Dinosauria), som i väsentlig grad
skilde sig från de nu lefvande. Somliga voro
utmärkta genom litet hufvud, lång hals, korta
framfötter och starkt förlängda och smala
bakre lemmar. Det lider ej tvifvel, att många
af dessa kräldjur liksom nutidens känguruer
hoppat på bakbenen och ej användt
frambenens om ställflyttningsredskap. Flera
skelettdelar voro luftfyllda liksom hos fåglarna.
För att förstå betydelsen häraf må vi
erinra oss, att, såsom förut påpekats, det hör
till de för fåglarna karaktäristiska
egenskaperna, att de bakre lemmarna ensamma
öfvertagit arbetet att uppbära kroppen vid
gående, klättrande etc. I och för denna
funktion har fågelfoten fått en ej blott från alla
nu lefvande kräldjur utan ock från den
allmänt rådande ryggradsdjurstypen (jämför
ofvan fig. 65—67) afvikande byggnad. På
det starkt förlängda underbenet (fig. 71),
af hvilket skenbenet alltid är det kraftiga-
ste, medan vadbenet är mer eller mindre
ofullständigt nedåt, följer sålunda ett långt
ben med ledytor för tårna. Antaga vi, att
detta ben, som vanligtvis går under
benämningen »tarsen», motsvarar mellanfoten, så
frågas: hvart hafva i så fall fotvristbenen
tagit vägen? Svaret härpå liksom på så
mänga andra liknande frågor gifver oss
embryologien. Hos fågelfostret (fig. 72) är
anlaget till vadbenet lika långt som det till
skenbenet; på dessa ben följa två rader mindre
broskstycken, hvilka naturligtvis motsvara
fotvristbenen, till hvilka återigen ansluta sig
anlag till flera (ända till fem) skilda mellan-
fotshen och tår. Vi finna sälunda, huru
formen på fostrets tot vida mindre afviker
från den vanliga fotformen än den utbildade
fågelfotens. hvilken framgår ur den förre
därigenom, att under utvecklingens fortgång
vadbenanlaget tillbakabildas, den öfre
vristbensraden sammansmälter med skenbenet, den
nedre med mellanfotsbenen, hvilka likaledes
(utom ett) sammanväxa till den s. k. tarsen.
Så mycken likhet, som öfver hufvud kan
råda mellan ett organ på fosterstadiet och ett
i fullt utbildadt tillstånd, påträffa vi mellan
foten hos fågelfostret och ’hos en del af de
ofvan omnämnda Dinosauria. Ja, hos ett af
forntidens kräldjurssläkten (Örnithomimus) går
öfverensstämmelsen ännu längre: det för den
utbildade fågelfoten karaktäristiska ömsesidiga
läget af de tre sammanväxta mellanfotsbenen
återfinna vi hos detta kräldjur. Det är
således här frågan om speciella, intima
öfverensstämmelser just i den för fågeltypen mest
kännetecknande skelettdelen: foten. Härtill
Fig. 71 Fig. 72.
Föågelfoten flg. 71 i
utbildadt tillstånd, fig. 72 hos
fostret. 1 undre delen af
lårbenet, v vadbenet, s
skenbenet, s † vr skenbenet och
öfre vristbensraden
sammanväxta, vyr vristbenen, m
mellanfotbenen, m † vr
mellanfoten och undre
vristbenssammanväxta, t tåle-
er.
kommer förutom ofvan uppräknade mera
allmänna likheter den stora öfverensstämmelsen
mellan bäckenet hos Dinosauria och fåglar.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
