Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Jämförelser mellan fåglarnas och däggdjurens fosterutveckling. - Förhållandet mellan moder och afkomma. - Äggläggande däggdjur. - Hästens historiska utveckling. - Kvalitetens förbättring på kvantitetens bekostnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
=143 =
och tänder af fem utdöda hofdjursformer i
den ordning, hvari de följa på hvarandra
i till tertiärtiden hörande aflagringar i Norra
Amerika, så nämligen, att den nederst på
bilden afbildade (Phenacodus) är den äldsta,
och de därpå följande (Eohippus,
Pachynolophus, Mesohippus, Protohippus) äro de
närmast yngre formerna; den öfversta raden
intages af motsvarande skelettdelar hos den
nu lefvande hästen.
En blick på denna bild öfvertygar oss
utan vidare om, att lemmarnas byggnad hos
den af dessa djurformer (I Phenacodus), som
är äldst, tillika är den mest ursprungliga:
armbågs- och vadbenet äro fullständigt
utbildade, och tärna på såväl fram- som bakben
äro till antalet fem. Hos den närmast yngre
UI Eohippus) — underarm och underben af
detta djur äro ännu ej påträffade — har i så
måtto en förändring inträdt, att sidotårna
tillbakabildats: första tån å baklemmen har
helt och hållet försvunnit, och af den första å
framlemmen äfvensom af den femte å
baklemmen äro i behåll endast mellanhands- och
mellanfotsbenet, båda förkrympta; samtidigt
hafva de öfriga tårnas mellanhands- och
mellanfotsben blifvit något förlängda, och den
tredje tån framträder redan som den starkast
utbildade. Den något yngre Pachynolophus (III)
afviker hufvudsakligen från den föregående
därigenom, att de förkrympta och gagnlösa
mellanhands-och mellanfotsbenen alldeles försvunnit.
Hos Mesohippus (IV) framträder hästtypen
ännu tydligare: af tårnas olika styrka framgår
tydligen, att det var den kraftigtutbildadetredje
tån, som vid rörelsen ensam hade att
uppbära kroppen, medan de två sidotårnas
betydelse var mycket underordnad;
armbågsben och vadben äro försvagade. Ännu mera
moderniserad är Protohippus (V), som lefde
under tertiärtidens sista period: å hvarje
fot voro endast tre tår kvar, och sidotårna hade
blifvit så korta, att de ej nådde ned till
marken och således fullständigt
funktionslösa, obrukbara; armbågs- och vadben äro
endast föga mera utbildade än hos nutidens
häst (VI), hvilken skiljer sig från
Frotohippus förnämligast därigenom, att af andra och
tredje tån endast de förkrympta, under huden
dolda mellanhands- och mellanfotsbenen voro
i behåll såsom de sista minnena från en tid,
då äfven hästen liksom det öfvervägande
flertalet andra ryggradsdjur var utrustad med
flera tår.
Närmaste orsaken till denna utvecklingsgång
och dess slutliga resultat är tvifvelsutan att
söka i fotens afpassning till den förändring, som
markensbeskaffenhet undergått. Medan hästens
äldsta förfäder lefde i sumpiga skogstrakter, där
den större trampyta, som /lera tår bilda, var af
nytta för djuret, blef för lifvet på vida slätter
och betesmarker med fastare mark, hvilka
utbildade sig under tertiärtidens senare perioder,
snabbhet ett synnerligen viktigt vapen i
kampen fövr tillvaron, och denna snabbhet
uppnåddes genom omdaning af fotbyggnaden i den
riktning, de nyss skildrade utdöda
djurformerna ådagalägga.
Vi skulle emellertid gifvetvis ej vara
berättigade att anse de nu anförda hofdjuren för
hästens förfäder, ifall deras organisation i andra
delar än fotbyggnaden ej öfverensstämde med
de fordringar, som måste ställas på dennas
förfäder. Det förtjänar därför särskildt be-
Fig. 85. Tänder af olika pungdjur; förminskade. A
pungråtta; B pungapa; C pungbjörn; D wombat. Den
lodräta, prickade linien går hos alla genom den femte
kindtanden, bakifrån räknad.
tonas, att också alla öfriga, hittills kända
skelettdelar äfvensom tänderna hos de
anförda djurformerna förete en med lemmarna
fullkomligt parallel utveckling, d. v. s. ifrån
äldre till yngre former räknadt närmar sig
äfven den öfriga kroppsbyggnaden småningom
och i allt högre grad nutidens häst. Så äro t. ex.
den sistnämndas kindtänder mycket
komplicerade: de olika tanddelarna (tandben, emalj
och cement) äro på ett egendomligt sätt
veckade in i hvarandra, tandens krona är mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
