Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. De människolika aporna. - Hjärnans historiska utveckling. - Fotens och hufvudets byggnad hos människan och apan. - Skilda utvecklingsriktningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 63 —
har lilla hjärnan blifvit betydligt
omfångsrikare, öfvertäckande förlängda märgen (fig.
110).
I ännu högre grad gör sig denna starkare
utbildning af stora och lilla hjärnan gällande
hos kräldjurens afkomlingar, fåglarna (fig.
111); sagda delar stå här i beröring med
hvarandra, öfvertäckande alla öfriga
hjärndelar.
Sin högsta utbildning uppnår stora
hjärnan hos de högsta djuren, däggdjuren. Vi
utvälja tre fall för att belysa stora hjärnans
gradvisa utbildning inom denna djurgrupp.
Medan hos kaninen (fig. 112) stora hjärnan
ännu ej hunnit växa så långt bakåt, att
fyrhögarna blifvit fullständigt öfvertäckta af
densamma, har detta inträdt hos den högre
utvecklade hunden (fig. 113). Hos
människan (fig. 114) slutligen äro alla hjärnans
delar, äfven lilla hjärnan och luktloberna,
fullständigt öfverlagrade af stora hjärnan —
denna har således här uppnått höjdpunkten
af sin utveckling.
Resultatet af denna undersökning kunna
vi alltså sammanfatta sålunda: stora hjärnan
företer en med ryggradsdjurens egen parallel
utveckling; hos de lägsta och äldsta är den
svagast, hos de högsta och yngsta är den
starkast utbildad.
Af de här meddelade bilderna framgår
dessutom, att medan stora hjärnan hos alla under
däggdjuren stående ryggradsdjur liksom hos
många lägre däggdjur är fullkomligt slät, är
dess yta hos de högre däggdjuren (fig. 113,
114) betydligt förstorad genom en mängdfåror,
som genomdraga ytan. Utan att här kunna
inlåta mig på det vidlyftiga spörsmålet
rörande stora hjärnans betydelse för
lifsverksamheten, vill jag blott i sammanhang med
nyss nämnda fakta erinra därom, att alla
forskare äro ense i den punkten, att det
är stora hjärnan och särskildt dess yta, som
utgör själsverksamhetens materiella underlag.
Och däraf följer återigen, att ju högre
utbildad stora hjärnan är, desto rikare måste
— under för resten lika förhållanden —
själsverksamheten gestalta sig.
Vi hafva redan i det föregående
upprepade gånger varit i tillfälle att konstatera
öfverensstämmelsen mellan fosterutveckling
och historisk utveckling, eller med andra
ord det viktiga faktum, att individen
under loppet af sin fosterutveckling
genomgår en rad af förändringar, som i
hutvudsak motsvaras af organisationsstadier,
på hvilka lägre djur blifva stående under
hela sitt lif. Hjärnans utveckling lämnar en
glänsande bekräftelse på denna sats. Hos
alla ryggradsdjur, äfven de högsta, består
hjärnan på ett mycket tidigt utvecklingsskede
af fem på hvarandra följande blåslika delar
djurens hjärna.
— en hjärnform, som i allt väsentligt
öfverensstämmer med den, vi funnit vara
kännetecknande för de lägsta ryggradsdjuren (fig.
107, 108). Ännu hos t. ex. sju veckor gamla
människofoster har stora hjärnan ej hunnit
utvecklas sä långt, att den fullständigt
öfverlagrar de närmast bakom densamma
liggande synhögarna, människohjärnan har
således på detta fosterskede knappast kommit
till det utbildningsstadium, på hvilket t. ex.
kräldjuren (fig. 110) kvarstå under hela lifvet.
Ända till fosterlifvets sjätte månad är
människohjärnans yta fullkomligt slät,
motsvarar således i detta afseende de lägre
dägg-Korteligen: äfven den mest
fulländade hjärnas fosterutveckling
öfverensstämmer i alla väsentliga punkter med detta
organs historiska utveckling.
De samstämmande resultat beträffande
hjärnans utbildning, till hvilka jämförande
anatomi och embryologi kommit, bekräftas
till fullo af de historiska urkunderna, d. v. s.
af paleontologien. Här blott ett exempel!
Hos flertalet af de däggdjur, som lefde
under tertiärtidens äldsta skede, var, såsom
afgjutningar af hjärnskålens inre visa,
hjärnan i sin helhet och särskildt stora hjärnan
både betydligt mindre i förhållande till
kroppen och lägre utbildad än hos deras nu
lefvande släktingar, såsom på ett i ögonen
fallande sätt framgår af en jämförelse mel
lan fig. 115 och fig. 116. Stora hjärnan
företer under hela tertiärtiden inom de olika
däggdjursgrupperna en jämn och tydlig
framåtskridande utveckling, och af detta faktum
följer som en själfklar, mycket tröstrik, om
ock ingalunda öfverrraskande konsekvens,
att äfven »själsförmögenheterna»,
intelligensen inom de lefvande varelsernas högsta klass
gått framåt under världsåldrarnas lopp Jför
att, kulminera i nutiden.
Återvända vi nu till den fråga, som gaf
anledning till denna afvikelse från vårt
egentliga ämne: jämförelsen mellan de
människolika apornas och människans hjärna, så
hafva vi redan ofvan framhållit, att detta
organ hos människan uppnår en betydligare
storlek än hos någon apa. Ehuru
människans kropp ej är större utan snarare
mindre än gorillans (jämför ofvan), är icke
förty människohjärnan icke blott omkring tre
gånger större än gorillahjärnan, utan företer
ock rikare fåror än denna; ännu större är
skillnaden mellan människans och de lägre
apornas hjärna. Betydelsen af dessa
skiljaktigheter framgår ur vår föregående
undersökning rörande hjärnans
utvecklingshistoria. Men huru betydelsefulla olikheterna
mellan människans och apornas hjärna än må
anses vara, så finnes det dock en för dem
gemensam grundväsentlig karaktär, genom hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
