Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cid, efter spanska romanser, af J. G. von Herder, öfversättning - Cid i Valencia och i döden - LIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Alvar Fånes, min förtrogne,
Är en krigare, som mäktar
Själf sitt gods förvärfva sig;
Ej bönfaller han om skänker,
Blott att I med honom talen,
Så som hedern fördrar det.
Hvad jag aldrig själf har fordrat,
Det helt visst förtjänar han.
»Ärans ord ju kosta föga,
Men till riklig nytta äro
För en konung som är god;
Hjärtan de åt honom vinna,
Då tvärtom vid orättvisans
Tal själf trohet stötes bort.
Fastän Cid förblifver trogen,
Tag ej det som säker regel;
Många kanske lika tappre,
Få så ädla finnas till.
Ädelt trodde han att tjäna,
Andra kunde funnit hämnden
Ädel för en liden skymf.
Den, som räckt Bellido dolken
Kan den tretti andra räcka,
Om han dem betalar bra.
Började Bellido icke
Det förräderi med smicker,
Som ett dolkstyng slutade?
»Den som en gång hyllar smickret,
Själf den börden på sig lägger
Att beständigt hylla det.
Smickrare sig hårdast hämna;
Utaf deras läppars honung
Bygg Er upp en skyddsmur, konung,
Och I skolen snart erfara,
Huru vidt den gifver skydd.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
