Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den första utsändningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom liksom våra två först afgångna bröder ett
rekommendationsbref till främmande magters sändebud
och konsuler. Så kunde då Stiftelsen med glädje låta
honom draga å stad. Han emottog söndagen den 19
November i Betlehemskyrkan styrelsens välsignelse och
höll derstädes samma, dag på aftonen ett
afskedsföredrag. Slutligen återstod ännu hans afsked från
missionshuset. Den 27 på aftonen var missionsfamiljen
samlad till en stilla afskedsstund. Vi betraktade
tillsammans de stora och härliga profetiorna i Daniels
2 och 7 kapitel, samtalade och sjöngo våra missions-sånger.
Vid den vanliga aftonbönen träffade det sig
så, att i ordningen följde Ap. G. 21: 1—14. Detta gaf
ännu mer åt afskedsstunden ett drag af det ljufva
vemod, som blott finnes inom Guds rikes område. Detta
förhöjdes af den allvarliga sjukdomshemsökelse, som
just då vederfors oss. Husets båda barn, som eljest
så gerna voro med oss, då vi voro samlade, och i icke
ringa mån bidrogo till vår glädje, lågo nu allvarsamt
sjuka på hvar sin sida om det rum, der vi möttes.
Ja den ena af dem, den lilla Lydia, som så ofta
blandat sin späda röst med våra sånger och böner och så
hjertligt deltog för hednabarnen, stod vid evighetens
rand; inom några dagar derefter hade hennes ande
flyktat från jorden. Dock, detta kunde ju icke hindra
Herren Jesus att gifva oss den frid, som verlden
hvarken kan gifva eller taga, och vi hvilade stilla vid det
sista ordet i vår bibeltext: Varde Herrens vilja. Vi
bådo den ena efter den andra och förenade oss slutligen
såsom vanligt i ett gemensamt högljudt »Fader vår».
Tidigt följande morgon, medan de klara stjernorna ännu
tindrade ned öfver vårt stilla hem, påminnande oss,
såsom någon har sagt, huru Gud med tusende ögon ser
ned på oss, möttes vi ännu en gång i förstugan,
omfamnade vår afresande broder, bekände gemensamt med
hög röst vår tro på Gud vår skapare, frälsare och
heliggö-rare, på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och
ett evigt lif, och under de bortdöende tonerna af
missionssången: »Re’n bådar morgonstjernan, att natten är
förbi», förde vagnen vår käre broder bort från vår synliga
gemenskap. — Han afreste med jernbanan öfver Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
