Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den första utsändningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut till hafs. Första dagen hade vi vackert väder, men
sedan fingo vi svåra stormar, ja till och med farliga
flera särskilda gånger. Den första hade vi i den för
skeppsbrott så beryktade irländska kanalen; den var så
svår, att vi på 6 dagar endast kunde gå 200 engelska
mil (=30 svenska) framåt, och kaptenen, ehuru han
varit till sjös i 28 år och hade lidit skeppsbrott 2
gånger, sade att han ej sett svårare. Sedan har jag blott
i en enda engelsk tidning räknat till 9 eller 10
förlorade fartyg omkring engelska kusterna under samma
storm. Utanför Alexandria måste vi ligga från tisdag till
söndag, förr än vi kunde komma in för storms skull,
och icke långt derifrån förliste en ångbåt, under samma
tid. En annan ångbåt som gick från Liverpool 2
dagar efter oss, har förlist utanför franska kusten. Jag
förstår nu efter allt detta, hvarför Herren icke tillät
mig att gå på det första fartyget, som var litet,
gammalt och för mycket hårdt lastadt, utan förde mig på
ett nytt stort skepp, som endast gjorde sin andra resa.
Jag vill icke mycket skrifva härom, ty hvar och en,
som var van att se Guds finger, han ser det äfven här.
Under de svåraste stormarne roade jag mig med att stå
på kommandobryggan och se, huru vårt fartyg kämpade
med de vilda vågorna och underligt nog alltid segrade,
samt att höra besättningens »kom upp, kom upp», då
foren af skeppet störtade ned i de djupa dalarne mellan
vågorna och då det åter reste sig »så, så, allt rätt». En
gång föll jag omkull och stötte mitt ena knä och skulle
visserligen hafva gått öfverbord, hade icke
jernstaketet räddat mig. Nyårsdagen tog det eld i
salongsgolfvet genom hettan från jernspiseln, men snart var både
spiseln och marmorstenen, på hvilken den stod,
medelst en hammare förvandlad till bitar och elden släckt.
Efter 11 dagars resa fingo vi Europa på den ena
sidan och Afrika på den andra i sigte, och en liten trött
fogel,som hade försökt flyga öfver sundet, fann en kär
hvilopunkt på vårt skepp och påminde sålunda om
dufvan, som uppsökte Noaks skepp, äfvensom om den
plats, hvarest Afrikas mörka söner kunna finna hvila för
sina trötta själar. Snart var vårt skepp i Gibraltars
hamn, och jag gick med kaptenen i land. Gibraltar är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
