Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Carlsson och Kjellberg ensamma på missionsfältet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa två voro förut goda vänner och bland de första
af barnen, som vågade besöka mig. Jag älskade dem
genast och började tänka på, huru jag skulle kunna
vinna deras oinskränkta förtroende. Jag visste, att om
jag gåfve dem någon liten skänk, skulle visserligen min
afsigt lyckas, och då jag icke hade något annat, sprättade
jag sönder ett af mina lakan och gaf dem hvar
sin halfva till klädning, hvilket var alldeles tillräckligt
att fästa deras hjertan helt vid mig. Derigenom att jag
är vän med barnen, får jag veta mera, än hvad de store
kärt är, hvilket skall synas längre fram.
Min hydda ligger vid vägen, der man går att hemta
vatten, och jag väckes vanligen om morgnarna af
hustrurnas tillrop: »Ja fembe Carlsson» (har du
uppstigit)? Svar: »Ja femaka dako, fembe» (uppstigit har jag
verkligen; hafven I uppstigit)? — »Ulea butale fembe»
(är din kropp axlikt uppstigen)? »Ja dako» (ja verkligen).
»Ajeka gammo» (hvart skolen I gå)? »Biata gammake»
(vi skola gå efter vatten), o. s. v. Sedan, så
snart jag uppstigit, uppfylles vanligen huset med
menniskor, gubbar, ynglingar, hustrur, flickor och barn
omvexlande, som hafva olika ärenden, såsom att se och vända
mina saker på alla sidor, att jag skall se i mina böcker
hvad den och den tjufven heter, som stulit deras oxar, kor,
får eller getter, eller om krig skall komma snart. En och
annan tigger äfven kläder, salt, mat och dylikt; ja, de
anse till och med som en skymf, om de äro närvarande,
då jag äter och jag icke ger dem något med, och beropa
sig då på att de äro mina vänner, och att det är så
brukligt bland dem. Det är ock sanningsenligt så förhållandet,
ty hafva de arbete för händer, och en främmande kommer,
så deltager han utan vidare omständighet i arbetet
och anser det som en skyldighet, men anser det ock för
sin rätt att spisa med, om måltid är för handen, då
han kommer. Detta gör att de, som hafva litet eller ock
äro snåla, göra såsom tjufvar och gömma sin mat, om
de höra någon komma utanför deras hydda, då de spisa,
hvilken svaghet jag just brukar slå dem med, då de
beropa sig på sin kärlek. De bruka då skrattande fråga,
hvem som sagt mig det, erkänna, att jag har rätt, och
säga till hvarandra: »Hans hjerta är ljust, kunaman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
