Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Carlsson och Kjellberg ensamma på missionsfältet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med. På vägen mötte jag två af de förnämsta männen
i Oganna, som, öfverraskade öfver att jag var ute så
sent, frågade, hvart jag skulle gå, och ville ändtligen hafva
mig att vända om och sade: »Mannen du söker är till
Mogelo för att handla, vänd om, vänd om.» Jag
stannade icke en gång och svarade helt hastigt: »Jag vill
se, om I talen sanning.» Som det nu var mörkt, såg
jag icke, att de följde mig tätt i spåren för att göra
min plan om intet; men det lyckades dem icke, ty jag
gick så fort, att de ej kunde följa mig, och kom så ett
par ögonblick före till mannens hus. På min fråga,
hvar mannen var, svarade den enfaldiga hustrun: »Han
är i krig», hvarpå männen, som hörde svaret, sade:
»Nej, nej, han är till Mogelo». Jag bad dem genast
tiga, ty jag trodde icke deras lögner. Derpå gick jag
till modren och gjorde samma fråga och hade
visserligen fått samma svar, om icke männen följt efter och
ropat: »Han är till Mogelo, hvad vill du honom, han
kommer hem i morgon.» Männen bådo mig vänta och
frågade, om de icke voro mina vänner, hvarpå jag
svarade: »Vänta gör jag icke, men viljen I följa mig, mån
I göra det; och om I ären mina vänner, skall jag se
framdeles.» De följde mig emellertid hem, hvarest
jag-bad dem vänta, medan jag gick ut i byn, hvilket de
gjorde. Derpå gick jag omkring i husen och frågade
efter de ynglingar, som jag bäst kände, hvilket väckte
stort uppseende, och flera följde med till min hydda,
hvarest de omtalade männen ännu sutto väntande. Tyst
var jag, och tysta voro de, tills jag intagit min
aftonmåltid, då de yngre bortvisades af de äldre, hvilka
stannade qvar och sökte ett samtal med mig. Det började
på det sätt, att mannen till hustrun, som bakade bröd
åt mig, ensam kom in och sade, att han ju gifver mig
ved och vatten samt bröd, och vi voro ju som
slägtingar och vänner, hvarföre han hoppades, att jag för
honom icke skulle hålla hemligt, hvad jag hade i sinnet
att göra, eller hvad som fattades mig. Då, sedan de
öfriga kommo och på det vänligaste bådo mig icke vara
ledsen, ty de ville lyda allt hvad jag sade dem och
voro nu så förskräckta, att de inga hjertan hade,
svarade jag dem ungefär på följande sätt: »Jag har, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
