Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det sista året i Kunama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nyfödde, och den 6 i samma månad följde
modern sitt barn. Den 11 afsomnade broder, Vanberg.
Af de öfriga var ingen rigtigt frisk, men några såsom,
det syntes helt nära döden.
Sådan var ställningen på det svenska missionsfältet
i slutet af November. På ett halft år hade inträffat ej
mindre än sex dödsfall. De öfverlefvande 7 voro alla
mer eller mindre sjuka. Men de höllo ändock ut likt
veteraner, sedan hälften af deras antal fallit.
Kom så en ny stöt och gjorde ställningen ohållbar.
En turkisk styrka inföll i landet för att utkräfva skatt.
De hade under de fyra år våra missionärer bott i
lan-det tvekat att anfalla, men nu var deras tålamod slut.
Omkring kl. 4 på morgonen den 16 Dec. kom bud, att
turkarna börjat bestiga Samerobergen i granskapet af
Oganna. Hvad som sedan hände och huru bröderna
blefvo nödsakade att lemna Kunama beskrifver
missionär Englund i ett bref som följer: »Ehuru svag och
klen, måste jag enligt mitt löfte resa de anryckande
turkarna till mötes. Jag sadlade och red så fort jag kunde
i sällskap med två af folket, hvilka skulle tjena mig
som tolkar. Efter en kort stunds hvila i Samero fingo
vi verkligen höra ljudet af kanoner, bössor och
trummor; alltså krigshären i annalkande. Jag tillsade
samerofolket, som ännu var hemma, att skyndsamt fly;
satte mig på hästen och red hären till mötes,
anbefallande mig och mina följeslagare i Guds skyddande hand.
Omkring en half timmes tid syntes det temligen
vådligt, och jag visste icke rätt, om vi skulle lefvande eller
döda nedtrampas af omkring 200 vilda ryttare, klädda
i hjelm och pansarkjortor, svängande i vildt raseri sina
svärd och spjut öfver våra hufvuden. Mina följeslagare
stodo nästan förskrämda, hållande sig fast vid min häst,
under det de frånröfvades både spjut och sköld. Jag
stod stilla för att invänta anföraren, hvilken red långt
bak i hären. När han kom så nära, att jag igenkände
honom, väcktes hos mig både fruktan och harm, ty jag
visste, att han var en, af hvilken man icke hade något
godt att vänta. Emedan den egentlige anföraren i Kofit
tyckes hafva ett mera menskligt hjerta, så har han sjelf
icke velat företaga detta röfvaretåg, utan inkallat mudi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
