Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det sista året i Kunama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ren af Kassala att utföra det. Han är den samme,
hvilken sammanstälde den der lögnhistorien emot oss,
som föranledde Haussmans undersökning i vår ställning
till turkarna. Jag red honom emellertid till mötes, men
jag kunde tydligen se, att jag icke var särdeles
välkommen. Vi redo fram på en plats, der hela Samero-byn
kunde öfverskådas; då aflossades några skott, och strax
stod hela byn i lågor. Anföraren sjelf stälde sig på en
klippa, vänd mot Mekka och den brinnande byn,
bedjande sitt: »Allah akbar».
Jag steg af och gick fram till honom, och sade
honom, att jag hvarken ville ej heller kunde hindra
honom från att utföra, hvad han hade i sinnet, men jag
ville bedja honom skona landet från ödeläggelse och
hade derföre medlande trädt emellan, så att han skulle
kunna få träffa folket, ty i annat fall skulle han icke
fått träffa någon, utan öfver allt finna endast tomma
hus, hvilka då i likhet med Samero skulle blifva
lågornas rof. Han frågade, om folket längre in i landet
hade väpnat sig till motstånd. Så vidt jag vet, icke,
svarade jag, ty jag har bedt dem ej göra det. Han
bad mig då, att jag skulle säga honom, hvar han kunde
finna vatten och en passande lägerplats, hvarest vi
vidare kunde få samtala. Jag sade honom det och
lofvade att åter besöka honom på aftonen. Sedan red jag
hem förut och samlade några de förnämsta af folket,
och sade dem, att de nu måste bereda sig på att gifva
skatt, i fall de ville rädda landet, men att de ock
tilllika måste bedja honom, att han, om han skulle
uppbära skatt, måtte skydda dem emot andra fiender. På
aftonen gingo vi (en från hvar by) till lägret för att
samtala med honom. När han nu såg, att han fick
folket att göra med, var han, minst sagdt, oförskämd
mot mig. (Samtalet kan icke här få rum). Folket,
hvilket är som ett rör för vinden, intogs naturligtvis å
ena sidan af fruktan för honom och å andra sidan af
förakt mot oss, som icke kunde göra något för dem, ja
näppeligen kunde skydda oss sjelfva. Jag hade
emellertid gjort hvad jag kunde; landet var för tillfället
räddadt, och med folket fick han nu underhandla. Jag
drog mig sedan tillbaka. Vigtigast lär det hafva varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
