Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Från 1875 till Maj 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
iiied sig. Tre månader derefter begynte torktiden, då
betet åt l>oskapen torkade bort. Då måste vi vandra
till en annan trakt, hvarest det fanns gräs; men då
gräset äfven der tog slut, måste, vi begifva oss fyra
dagsresor ut i vildmarken, och der funno vi bete. Jag var
ännu liten (kanske fyra år) och var med min moder, hvart
hön gick; jag ville icke skiljas från henne, ty jag
älskade henne mycket. Vi och boskapen voro nu der i
frid i sju dagar; men på åttonde dagen kommo några
män gående förbi oss, som sade oss, att fiender kommo
för; att röfva oss och vår boskap. Vi skyndade då att
samla boskapen och flydde hela natten. Nästa morgon
gingo vi öfver en flod, sedan lägrade vi oss på en slätt
bredvid floden, ty vi tänkte: Om fienden kommer, kunna
vi se honom. Då vi hade hvilat der ett par timmar
och fienden icke kom, så tänkte vi: Han kommer icke,
och vi gingo åter öfver floden för att komma till
betesmarken.
Nu på en gång, likasom regn nedkommer från
himmelen, kom fienden öfver oss, utan att vi visste
hvarifrån. Alla af vårt folk, som hade vapen, dödade de
först med sina svärd; sedan kommo de till qvinnorna
och barnen. De togo först min yngre broder och syster
och sist mig, som gick och höll i min broders hand.
En man kom springande och tog mig i handen och
drog mig till sig; min mor höll i den andra handen
och sade: »Jag släpper honom icke.» Då tog mannen
upp sitt svärd éch sade: »Om du icke släpper honom,
så dödar jag både dig och honom». Då min moder
såg, att hon icke kunde frälsa mig, släpte hon min
hand och sade: »Det är bättre, att han blifver slaf, än
att han dödas.» ^
Då jag nu tänker på, huru allt detta tillgif,
förefaller det mig som en-dröm, fastän det var en sorglig
verklighet. När jag blifvit skild från min moder, sörjde
jag mycket och.ropade jemt: »Oaj, min mor! Nu
råkar jag henne icke mer». Då jag sålunda ropade, slog
mannen mig på munnen och sade: »Tyst!» Så slog han
mig många gånger, och jag gret hela vägen, ända tills
vi kommo till hans hem. Komna dit, blefvo hans
hustru och barn mycket glada öfver, att de hade fått en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
