Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - D - Dödslagare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dödslagare
— 172 —
Döma
hade. Schroderus Liv. 772. K. Perseus
berychtadh var för månge drååp och
dödz-slagh. Ders. 784.
Dödslagare, m. Dråpare. [T. [-todt-schläger.]-] {+todt-
schläger.]+} Then som icke griper
dödzsla-garen, om han det någorledes giöra kan.
Schmedeman Just. 39 (1560).
Dödslagen, p. adj. Adam och Heua ...
j theras fall aff dieffuulen dödhslagne (blefvo).
P. Erici 5:76 a.
Dödsmål, n. Dödsfall, forsächring for
wore vtlagde peninge, för dösmål skuld.
Gust. 1 reg. 10:279. på alt tilstötande
dödz-måhl eller annan tilstundande regementz
förändring protesterar Hennes M:tt och sig
eventualiter eèn arfzrätt reserverar.
Stjernman Riksd. 2:1371 (1660). Du (Cupido) som
kommer åstad alt ondt och buller i verlden,
Klaglige dödzmåål, sorg, olycka, jämmer och
ach! Stjernhjelm Fångne Cup. 4 intr.
hastigt påkommande dödzmåhl. Landt. instr.
46 (1688). sädan dett kungelighe dödemålet
hände. HSH 28:186 (1660).
Dödsputa, f. Se Sputa. Dödhen är
rätt betsk uthi min mun, Thet smakar iagh
nu i thenna stund, Dödhsputor sigh see läta.
Forsius Spee. B 3 a.
Dödssak, f. Brott, som förtjenar
dödsstraff. Hwadh haffuer han tå illa giordt?
Jagh finner ingen dödzsaak medh honom.
Luc. 23:22. Och ändoch the ingen dödz
saak funno medh honom, beeddes the
likwel aff Pilato, at han skulle dräpa honom.
Ap. gern. 13:28.
Dödssjuka, f. P. Erici 2:312 b.
Dödsstrå, n. Dödsbädd. Thetta moste
nw hwar och en forfara och lijdha, antingen
nw j sundheeten eller på dödzstråån thå
han skal döö. O. Petri 1 Post. 55 a.
Dödssår, adj. Sårad till döds. j hela
landena skola the dödzsåre sucka. Jer. 51:52.
the skola dödzsåre falla ther inne (i staden)
genom swerd. Hes. 28:23. the
försmech-tadhe ... såsom the ther dödhsåre woro. Jer.
klag. 2:12.
Dödstid, f. Dödsstund, tin dödz tijdh
är kommen. 5 Mos. 31:14. han skal j sin
dödz tijdh intet med sigh tagha. Ps. 49:18.
Dödsvärde, n. det var dödsvärde at föra
afvog sköld emot sitt fädernesland. J. G.
Hallman 20.
Dödsärk, m. Svepning. Lind Ord.
Dödår, n. År, hvarunder mycken
dödlighet är. tå pestilentie och dödåår äre. P.
J. Gothus Bön. g2 b.
Dödölja, f. En aflidens ande,
gengångare, spöke. [Isl. dauÖa-fylgja, andesyn,
som bådar döden. Cleasby-Vigfusson.]
Hwar nw noghon dödhdölia kommer til tich,
eller (som man pläghar seya) noghor dödher
gåår ighen. O. Petri 1 Post. 119 b. Fabler
och lögnunder. .. om omlöpande siälar och
dödhdölior. R. Foss 540. rumora the (an-
darne) om midnatztijdh, (kallas de) dödöllior.
Comenius Tung. 987. Du spöke, kom här
uth!_Du dödöllia! U. Hjärne Vitt. 168.
Döf, adj. 1. Man kunde honom fram vidh
midhnatztijdh och uthi thet döfvaste mörckret
öfverrumpla. Sylvius Curt. 835. — 2. Slö,
ej hvass, döfve näslor (blindnässlor, T.
taubnesseln). Stjernhjelm Here. 500.
Döfja, tr. Döfva. Döfja kjöttet, värken.
— Döfja maten, die Dämpfe des Magens
dämpfen. Lind Ord.
Dofna, intr. Blifva döf. Öronen döfna
sin koos. Stjernhjelm Here. 517. Hans
öronjiöfvna bort. Liljenstedt Christ. B 3 b.
Döfva, tr. D. ned, kufva, betvinga,
undertrycka. Hwj plåghe j doch mina siäl,
och döffuen migh nedher medh ordom? Job
19:2. ingen ting så godh är til at döffua
nedh kötet medh, som korsset och lidhande.
Försp. Ull Rom. Jfr Du f v a, Nederdufva.
Döföra, n. För döf-öron är ej vår sång,
ty skogana svara. A. Nicander Vitt. 261.
Döger, n. Stämning, sinnesstämning
Men skulle iag hans dygd utmärka som sig
bör Och värdigt qväda alt hvad länder till
hans ära, Så skulle iag min fiär i blijdar’
döger skära, Nu är, iag klaga måst, min
munn och hand oföhr. Rudeen 251. Jag
har full gärna ämna En lijten minnesskrift
uppå tin lijksten lämna, Tin dygd til evigt
prijs, som tu thät värdig äst, Men pennan
är nu ey i så godt döger hväst. Dens. 262.
Jfr Rietz.
Döling, m. 1. Öfvermodig, förmäten
person, [af Mnt., F.Sv. dol, adj. Se [-Söderwall.]-] {+Söder-
wall.]+} att wår n: herre kunde få en godh
Rytmestare jn j landhet... then ther icke
wåre (vore) någhen döling eller puckare, att
Hans nåde kunne få honom på en mögelig
besoldningh. Gust. 1 reg. 8:264. Then som
är en stålt döling och kallas en bespottare,
han gör öffuerdådigh werck. L. Petri Sal.
ord. 21:24. barnen äro sielffzwyrdingår och
dölingar. Sir. bok 22 (saknas i Bib. 1541).
— 2. Odåga, lätting, [af F.Sv. dol, dåsig,
trög, slapp, liknöjd. Söderwall.] the intet
idas arbeta ... och upfylles landet med
let-tingar, dölingar och odygdingar. Svedberg
Casa 62. Döling, der Tauge-Nicht, ein träger,
fauler Mensch. Lind Ord.
Dölja, f. Hemlighet. Här finnes Cains
folk, som bror sin slåår i döllian (i löndom).
Lucidor Z4b. (Förf. synes hafva tänkt på
dulgadråp.)
Döma, tr. 1. Afdöma, utföra (en sak).
Gudh haffuer dömdt mina saak. 1 Mos.
30:6. — 2. Vara domare (styresman) öfver,
skipa lag och rätt för någon, han dömde
Israel j try och tiwghu åår. Dom. 10:2.
Then andra morghonen satte sigh Mose til
at döma folckit. 2 Mos. 18:13. tu må döma
mitt folck, ther iagh tigh en Konung öffuer
giordt haffuer. 2 Krön. 1:11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
