Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Q - Qvaststjerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Qvaststjerna
— 664 —
Qvickna
gen, doch icke aldeles alffwarlige, vtan när
quastebadet begynte gå hordt vppå wecke
the aff igen. Svart Kr. 90. iagh medh
idher moste stå itt hårdt qwaste badh. P.
Erici 1:181 a. thet wil tilstunda itt annat
qwastabadh, vthi hwilko siäl och kropp ...
badha skola j eena ewigha plågha. P. P.
Gothus a 4 a. Jagh ähr ändoch rätt myckit
gladh Uthaff thet stora qvastebadh, Medh
Erkiebispen så til gick, Altsammans hans
folck rätt skam fick. Prytz Gust. 1 D 3 b.
Qvaststjerna, f. (Se Q v äst.) en Comet
och qvaststiärna. L. Paul. Gothus
Ko-metsp. 17.
Qved, Qvid, m. Buk, lif, moderlif. [Isl.
kviÖr.] Hwilken som troor på migh ... aff
hans qwidh skola flyta leffuandes watns
strömer. Joh. ev. 7: 38. Sares halffdödha qwidh.
Rom. 4:19. j som j liffue bärens, och j
qwedhe liggen. Es. 46:8. Saligh är then
quedhen som tigh burit haffuer. Luc. 11:27.
the quedher som intet födt haffua 23:29.
Qvedenträ, se Qvitten trä.
Qvedrag, n. (Se Rietz kvekdrag.)
Hafver han (hästen) svår och trång andedrächt...
Våra bönder kalla denne siukdomen
qvedrag, och hafver han sig således, at hästens
buuk ståår som en blåsbelg tå han är varm,
flemter och tråsar i bröstet då han drager.
colerus 2: 382.
Qvek, n. Boskap, fäkreatur. [Mnt. quek,
D. qvæg.] Hvijtlöök är och en
besynner-ligh läkedom til qvek, man skal gifva them
thet ibland theras fodher at äta. A.
Månsson Ört. 109.
Qveka, tr. Göra lefvande. [Isl. kveikja.]
Gud Fader skapade, men genom Sonen
käre, Och Anden qveekte alt. Spegel G.
verk 26. Andan hafver qveekt hvad
lefvandes är vordet. Ders. 27.
Qverka, se Qvarka.
Q vern, f. Qvarn. [Fsv. qvärn, Isl. kvern.]
Twå skola mala på eenne quern. Matth.
24:41. Tagh qwernena och maal miöl. Es.
47:2. Ynglingarnar haffua most dragha
quer-nena. Jer. klag. 5:13. The twinga them til
at göra olio vppå theras quern. Job 24:11.
Qvernaröst, f. Ljud af qvarn. Och
quernaröst skal icke meer höras j tigh
(Babylon). Upp. 18:22.
Qvesa, f. 1. Fulslag, äfven torrvärk.
[Isl. kveisa. Jfr Schlyter Ord. och [-Söderwall.]-] {+Sö-
derwall.]+} Qveesa, Panaricium, Wurm.
Schroderus Lex. 18. Om matkar j
hen-derna och fingren, eller qwesan. B. Olavi
120 b. hon hadhe ondt i sin venstre handh
aff qvesan, aff hvilken siuke then längste
fingren bleff krookot. Gyllenius 3.
Begynte iagh fåå ondt i then ytterste leden aff
thet längsta fingret på högre handen, aff
queesan eller Trollet som the kalla. Dens.
32. Bleff iagh siuk aff qväsan uthi mit
venstra knää, så att iagh inthet fick gåå på
en långh tijdh. Dens. 214. Frå plågor dö
är bättre tusend resor. Än länge lefva qvar
bland vånda, värk och qvesor. Kolmodin
Qy. sp. 2:166. — 2. Qvissla, blemma. [Mnt.
quese.] en jungfru, som midt på kinden
först hade fått en liten pustula eller qvesa,
hvilken sedermera utvidgat sig. Linné Vestg.
resa. 118. — 3. Koppor. Hafva qvesorna.
Lind Ord.
Qvesa, f. vatnetz svalg och qvesa.
Spegel G. verk 88. Qvesa, diupt svalg uti
något treske, al. Qvisl, vorago vel scaturigo.
Ordl. till G. verk.
Qvet, f. Helgeflundra. [N. kveita.] man ...
hummer, kolljor, qveet slugt och behändigt
fångar. Brobergen 323. Qveita. Spegel
G. verk 196.
Qvett, m. Ljud, kny. På ena sidan alt
hvad grymt, hvad orättfärdigt Illistigt letas
fram, harmgirigt öses ut; Et ohördt tålamod
ter andra parten åter, Then icke med en
qvett sin oskuld höra låter. S. E. Brenner
Jesu pin. 66.
Q vetta, intr. Kny, gifva ett ljud. Man
dånar bort af värk, men utan til at quetta,
Så framt det heta skal, det är en käck
soldat. S. E. Brenner Dikt. 1:176.
Qvia, f. [Isl. kvi.] Qvior eller fållor, at
instänga boskapen på åkren öfver
sommarnätterna. Linné Sk. resa 430.
Qvick, adj. Lefvande. [Isl. kvikr.] j
haffuen offrat mich qwict och offer. NT 1526
Ap. gern. 7:42.
Qvicka, tr. Vederqvicka. [T. quicken
Oss qvickar rosens luckt. S. Triewald 7.
Qvicka, f. Qvicke. [Isl. kvika.] Qvicka,
hull, svåål, Cutis, Haut. Schroderus Lex. n.
Röra, taga, skära på qvickan, taga
på det ömma. Kongl. Maij:tt begynte skarpt
att disputera saken med opponentibus,
arti-fitiose förlade alla deras speciosa argumenta,
rörandes dem på siälfva qvickan, som
ordspråket lyder. Adlersparre Hist. saml.
2:241 (1649). skall iag taga tig better på
kuikan. Verelius Herr. 21. Ingen ärbar
röd- elF bleknar, Fast man qvinnors fel här
teknar, At man them på qvickan skiär.
Kolmodin Qv. sp. 1:1. han på oss
begynte sticka Och rörde temlig hårdt uppå
vårt samvets qvicka. 2: 557.
Qvickmått, n. Mätt för flytande varor.
wetzsko mååt eller qwick mååt. Var. rer.
voc. N 4 b. Comenius Tung. 763.
Qvickna, intr. och tr. 1. Få lif. [Fsv.
qvikna; Isl. kvikna.] Hiertat. . . qvicknar
först, och döör seenst. Comenius Tung. 273.
Först är hjertat af alt, som börjar i
män-skjone qvikna. A. Nicander Vitt. 153. it
egg, i hvilket qviknar Een fogel. Spegel
G. verk 200. — 2. Lifva. Så qvicknas all
ting up til ädla tidsfördrif I en prinsessas
hof, som ger all ting nytt lif. Dalin Vitt.
3:285. De hesa ropen: "Töm utur stopen!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
