Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - Skamaktig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skamaktig
— 725 —
Skamnaken
som tuchtar bespottaren, han fåår skam igen.
Ord. 9: 7. tu moste aff hwar och en skam
höra. Syr. 42: 11. Ther bevijstes honom
mykin skam. Hund Er. 14 kr. v. 398. —
4. Blygsel. Hon ... kyste honom vthan skam.
Ord. 7:13. skammen beteckte wår ansichte.
Jer. 51: 51. tu skalt... för skam skull icke
dyrffuas vpläta tin mun. Hes. 16: €3. — 5.
Blygd (pudenda). tijn skam skal vpteckt
och tijn blygd seedd warda. Es. 47: 3. han
... gåår naken, och the få see hans skam.
Upp. 16:15. — 6. Skamlös menniska, en
tolken skam, Som aldrig ännu till kyrkio
kom,... then skam weet huarken tuckt eller
ähra. Doet. Simon 9. — 7. Satan, på
Stäge-holms huss skole vare nogre, som mene
sigh dher att befäste, dem tager fuller skam
vider. Hallenberg Handl. 45 (1612). Tu
lede och förbannade skam. Alle bedl. speg. 15.
hvar skam är han vägen tagen? S. Brasck
Ap. gern. F 2 a. skam taa den som honom
folier. Förl. sonen E l b. Det veete nu skam
hvart uth han vil. Ders. F 3 a. Skam ta mig
seer han ey uth Rätt som en väl giödder
stuth. Moræus 426. Gick bort, och gaf mig
. . .Skam i våld. Kolmodin Qy. sp. 1:299.
Skamaktig, adj. Skamlig. Hvadh straff
skall tu fåå för titt boverij, Såsom och
skam-achtigha horerij? Chronander Bel. C 8 b.
Skamande, m. thet Noah så blygligha
bleff liggiandes ohold, thet war then orena
skam Andans werck. L. Petri Dryck. C 2 b.
Skamblyg, adj. O! huru flat och
skamblyg blef han icke? Tessin Bref 1:75.
Skam bok, f. Skamlig, osedlig bok. [T.
schandbuch, skändlig bok; smädeskrift.]
(han) haffuer ... uthgåå lätit ena förgifftiga
skambook, under then titelen
Pseudo-Chri-stus. P. J. Gothus Calv. A 8 a. månge
skamböker, under Phantasie skeen,...
dageligen upkomma och framkrypa. J. Sigfridi
b lb.
Skambänk, m. Skampall. i sin plicht
på skambencken satte varda. Emporagrius
110. Jfr Pliktbänk.
Skamdjerf, adj. Hvar och någor så
skam-dierf är, at han ... sina förmän förachtar.
Stjernman Riksd. bih. 277 (16 1 3).
Skamelot, m. Kamlot. [Mnt. schamlot,
Fornfr. chamelot.] U n du lata, Cymatilis,
skamelot. Var. rer. voc. E 6 b.
Skamfall, n. Smälek, komma många
... j välförtjent skamfall, neso och förtall.
Phrygius Brudpred. C 6 a.
Skamfläck, m. bedriffue sijn slemme
oärlige skamflecker och odygder. HSH 29:
173 (1567). bedragha oss och läggia oss en
skamfläck uppå. Schroderus J. M. kr. 320.
Skamfläcka, tr. Smäda, förtala. [T.
schandflecken.] Om I haden hört huru desse
herrarne en stund ha skamfläckat ehr, så
skullen I säkert misstro deras söta irutar.
Dalin Arg. 1, n. 34. skamfläcka alla från-
varande med tadel, dikter ... och grundlösa
tidningar. Ders. 2, n. 29.
Skamflättja, f. Skamligt tal. man all
skamflättia sätter troo til, som sägs, och icke
befrågar tilförenne om thet sant är. A.
Laurentii Hust. 47.
Skamfull, adj. Skamlös, the sitt
hus-bondfolck ock öfver näsan skiära Med
skam-full mun och mine. Kolmodin Qy. sp. 1:69.
Skamfära, tr. 1. Illa handtera, skada,
förderfva. [Fsv. skamföra, (o)skamfära(dher\
Isl. skammfæra, Mnt. schamferen.] bliffwer
han (täljstenen) mycket stötter, skamfäredt
och förderffwet, när han skall vttföres. RR
19l7 1545. fingeren ähre tigh skamfärede ...
att tw icke mere ... scriffwe kan.
Adlersparre Hist. saml. 4:4 (1556). itt glaas
lätteligen bräckias och skamfäras kan.
Schroderus Mod. sk. 62. blef där en tapper
skär-mytsel... men de Svenske miste icke öfver
otta personer, dock skamfärades (sårades)
månge. Tegel Er. 14 hist. 252. plågha,
skamfära och skadha the arma och älenda creatur.
L. Petri 1 Post. Y 4 a. dieffuulen genom
syndena haffuer thetta Gudz beletet skamfärat
och förmörkrat. Mandr. C 1 b. språkmän
kriga, och med pennan stinga, såra och
skamfära hvar andra. Svedberg Schibb. e l b. —
2. Skämma ut, banna. Och ståår mykitt på
en godh gudfruktigh och förfaren skrifftefader,
som ... icke anseer någon person, gåffuor och
skäncker och therföre icke så nogha straffar,
lastar och skamfärar, som thet sigh bordhe.
Nov. ord. eccl. 233. (Jfr Arkiv 1:225.)
Skamgäst, m. Smädare. [D. skiendegiest.]
För sådane skamgiäster (som tala illa om
rikets råd) blifva offta alla Konungens saker
försummade. HSH 10:31 (1595).
Skamkrönika, f. "Chronique
scanda-leuse". [T. schandchronik.] lögnens
bref-dragare gå ifrån hus till hus, med förtalet
till sitt modersmål och med skamkrönikan
till sin verldshistoria. Tegnér Skr. 6:40.
Skamlig, adj. 1. Som är till skam. En
klook tienare behaghar Konungenom wel,
men en skamligh [dålig) tienare lijdher han
icke. Ord. 14:35. och loffuadhe sigh til
then skamligha affgudhen. Hos. 9:10. Een
skamligh (skamlös, oblyg) quinna må liknas
wid en hund. L. Petri Sir. bok 26. — 2.
Som skäms, skamsen. The andra
höfvitz-männerna sedan the sågho höffdingen mitt
ibland fienden, vordo the skamlighe.
Schroderus Liv. 702. Papismen, som med skrock
låg öfver alt betäckt, Slog skamlig ögat ner.
Celsius Gust. Vasa 75.
Skam mel, m. Pall. [Isl. skemill, T.
schämel, D. skammel.] I ären förmykit
gammal, Sätter ehr på thenne skammel.
Messenius Signill 29.
Skamnaken, adj. [Isl. skammnaktr.] Han
är blott utaf blygd, skamnaken af ähra.
Stjernhjelm Here. 332.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
